Jan Wretman som är styrelseledamot var för en tid sedan och besökte utställningen som pågår i Ålsta folkhögskola, Medelpad.
Han skickade följande funderingar och iakttagelser.
JW, 2020-01-29
Utdrag ur min dagbok – om jag hade haft någon
Ålsta
En helt vanlig vardag i december 2019 besökte jag miniutställningen ”Arne Jones värld” på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Jag hade visserligen varit där tidigare, men nu ville jag i lugn och ro ta en närmare titt på den. Det är trapphallen alldeles innanför den gamla huvudentrén som fungerar som utställningslokal. En väldigt liten lokal med begränsade möjligheter, men ändå med en viss rymd. En och annan elev från skolan passerade medan jag var där, men jag var den ende som stannade för att se utställningen.
Det som först gjorde intryck var den jättelika förstoringen
på ena väggen av ett foto från Jones ateljé i Norrviken. Som att kliva rakt in
i ”Arne Jones värld”. På samma gång fantasiförråd och mekanisk verkstad.
Det som därefter fångade mitt intresse var två texter som fanns att läsa, den ena av Jones själv och den andra av Ulf Linde. Jones text är ett maskinskrivet brev till ”Prosten Schröder” i Vantörs församling, 1959. Det handlar om Jones tankar i samband med det krucifix som han arbetade med till denna församling. Jones skriver här mycket klart, tydligt och välformulerat, enligt min mening. Det överraskade mig, eftersom det enda jag tidigare läst av Jones var de anteckningar som finns samlade i en katalog från minnesutställningen på Moderna Museet, Sandvikens Konsthall och Sundsvalls Museum 1994-95. De anteckningar av Jones som återges där begriper jag inte ett dugg av. De är liksom skrivna på ett kodspråk, som är helt främmande för mig (ungefär som Heidegger). Men här i Ålsta fann jag nu till min glädje att Jones ibland kunde skriva helt begripligt.
Den andra texten, den av Ulf Linde, är en artikel (”1947 års män”) från DN, 1972. Det är en återblickande artikel som inte handlar speciellt om Jones, utan mer om hur författaren själv, som mycket ung, upplevde de konstnärliga stämningarna i landet under de år på 1940-talet då ”konkretismen” började göra sig synlig. Liksom alltid när det gäller Ulf Linde, är det en både överraskande och lärorik artikel, som jag nu fann stort nöje av att läsa.
Något överraskad får jag konstatera att det som gjorde det starkaste intrycket på mig i Ålsta var just de två ovan nämnda texterna, inte det fåtal konstföremål som ställdes ut i glasmontern. Små, ibland centimeterstora förstudier till större konstverk har jag svårt att känna något intresse för, speciellt när de är inlåsta i en glasmonter. Men detta ska inte uppfattas som kritik mot utställningen. Jag har bara försökt beskriva vad jag själv tyckte och kände. Och mina tyckanden och känslor bottnar antagligen i att jag är totalt okunnig om skulptur.
Jag tycker att det är bra att utställningen kommit till stånd. Västernorrlands museum har gjort ett fint arbete på en begränsad yta. Dessutom har man gjort en intressant och innehållsrik broschyr som finns tillgänglig för besökarna. För mig personligen kanske till och med intressantare än själva utställningen? (Men varför har man inte korrekturläst broschyren? Då hade man kunnat undvika en del pinsamma tryckfel.)