Olle Granath

Olle Granath

Egensinnig är ett ord som passar bra när man skall försöka karakterisera Arne Jones.

Börjar man fundera över vad ordet innebär passar det också synnerligen bra på hans formvärld.

Arne fann en utgångspunkt, ett formelement, en vridningsvinkel eller en rörelse, sedan tog detta material över och dess egensinnighet var påfallande stark. Detta var långt innan självgenererande system blev en del av den konceptuella repertoaren. Teorin var inte heller något mål i sig för Arne. Jag tror att det han ytterst ville var att göra en kykladisk (Not) idol som var vår samtida. Eftersom det nu var så att de prefabricerade elementen och de elektriska motorerna var mänskliga skapelser så borde de kunna laddas med precis samma magi som marmorbiten bearbetad med hammare och mejsel.

Det finns mycket skulptur samtida med Arnes som på ytan liknar det han gjorde. I den mängden är han alltid urskiljbar. Där finns ett stuk, ett tonfall, en kontakt med historien som gör att man inte behöver missta sig.

Det var två saker till med Arne Jones: De små cigarettaskarna med vidhängande pennstump som alltid åkte fram när något skulle förklaras. Askarna hade en blank, vit botten som villigt tog emot små pregnanta teckningar. Jag undrar var de finns, det måste finnas tusentals av dem.

Det andra var baskern. Där fanns också stuket. Det är ingen överdrift att påstå att egensinnet började där. Tro för all del inte att det fanns något koketteri i detta. Han svepte upp den på skulten med en enda gest och så satt egensinnet där.

 

(Not: Kykladisk konst är en term som används om vaser och i synnerhet om marmor-statyetter funna på Kykladerna en ögrupp i Egeiska havet. Dessa fynd vittnar om en blomstande kultur mellan 2600 och 1100 f.Kr.)

Olle Granath (sid 3 i MM’s katalog 1993)