Mobiler

 

Man kan utläsa flera ”teman” i Arne Jones konstnärskap. Vi anser att Expanderator kan representera ett av dessa teman.

”Mobiler”

”Expanderator” som har ställts ut bland annat på Venedig Biennalen år 1968. Expanderator finns numera på Moderna Museet i Stockholm.

 


EXPANDERATOR

Ur Rolf Söderbergs bok om Arne Jones

I katalogen ”Rörelse i konsten‑ för Moderna Museets utställning i maj‑september 1961 skriver Pontus Hultén om Jean Tinguelys ”Hommage å New York”, den mobil som förintade sig själv inför åskådare på Museum of Modern Arts gård.

Hultén kallar verket det ”autodestruktiva konstverket”. Den nya konsten är på väg att bli aktiv och dynamisk, den söker sig bort från en statisk världsbild och ett samhälle som kämpar för stabilitet. Den nya konsten är avundsvärt fri­gjord från lagar och system. Den är anarkistiskt vacker men farlig, ett attentat mot etablerad ordning.I dagens självdestruktiva samhällen är måhända det självförstörande konstverket den adekvata spegeln.

Men när Arne Jones vid 6o‑talets mitt gled in i en mobil period‑, som han själv uttryckte det, var Tinguelys ideologi honom främmande. Jones hade tidigare trott på den rörelse i konsten som funnits sedan urtiden, den illusoriska.

De mobiler som tillkommer nu blev (liksom hans tidigare stabiler) meditativa, på gränsen till introverta. De representerar humanism i stället för nihilism men de söker naturligtvis även de en ny frihet, en sektor utanför den etablerade ordningen. ”EXPANDERATORN” tex är en mobil vars rörelse i princip icke kan upprepas. Detta ger en pulsrytm, en andning som illuderar inneboende liv. Vi ser en konstruktion med metallstavar på en bas, som har tre inbyggda motorer för driften och som via dem skapar detta evigt varierade rörelseschema.

Olle Granath har skrivit detta om vedermödorna vid Biennalen i Venedig 1968 i katalogen ”Dans i konsten‑, Dansmuseet 1976):

Se också filmen om Venedig Biennalen i Venedig 1968 – Länk

EXPANDERATOR”, den stora skulptur vi arbetade med, tyckte inte om klimatet i Venedig. När vi äntligen hade fått ihop den och sett den göra några av sina storslagna rörelser, som påminde om när båtar med stor segelyta går över stag, låste sig hela den väldiga konstruktionen. Plasten som lagrade själva skulpturens ribbverk mot de tre stora drivaxlarna svällde i den fuktiga värmen och höll hela maskineriet i ett järngrepp.

I det gamla arsenalskvarteret bakom utställningen hittade vi en hantverkare med en stor metallsvarv som blev road av den ovanliga uppgiften och svarvade ur alla plastpackningarna på en dag. Även om vi kände att polisen skulle kunna besegra oss så skulle tekniken inte fä vi göra det. Vi arbetade under trycket av en gemensam utmaning. Materian skulle inte få besegra fantasin.

Sedan gick EXPANDERATOR”. En avsedd brist på symmetri i kon­struktionen gör att man får vänta länge på att se en och samma rörelse återkomma. jag minns att jag gärna väntade på ett läge där hela konstruktionen vräkte sig över åt ett håll och såg ut som om den skulle riva med sig det tunga underredet och falla ned för den trappa den stod på. Men just som kylan i maggropen gjorde att man kände katastrofen som ett fysiskt faktum rätade skulpturen upp sig med en långsam och säker rörelse, gled fram genom några mer balanserade faser innan den gav sig ut på nya vidlyftigheter.

Jag såg när vi arbetade tillsammans med EXPANDERATORhur Jones tog i delarna och handskades med dom. Det fanns aldrig något av den rutinerade hantverkarens rutinerade äganderätt i hans händers rörelser. Snarare verkade han frågande och eftersinnande som om de sökte orsakerna till materians och hela situationens motspänstighet. Det är när han tar i sitt arbetsmaterial som han dansar.”

”EXPENDERATORN”, ”PULSATORN” och ”UNIVERSUM” var de tre mobiler som Jones tagit ner till Venedig. De var visserligen inte självförstörande som Tinguelys grejer men när de åter kom hem hade den primitiva transporten farit illa med konstverken, vars leder skadats och krävde bot. Detta förvärrade ytterligare traumat som Biennal­stängningen skapat. Vi ser också än en gång hur Jones förkärlek för tekniskt komplicerade lösningar äventyrar verkens överlevnad. Men vi vet också att han inte alltid menade att de var ämnade för evigheten utan för det begränsade livet.

I augusti 1968 for Jones upp till Gävle för att ställa ”EXPANDERA­TORN” på den fria gräsytan utanför museets östra flygel. Den 8 september kunde invigningen ske. Men denna placering blev kortvarig. Skulpturen gömmer sig nu på Moderna Museet på Skeppsholmen.

Ur Rolf Söderbergs bok om Arne Jones

Expanderator tillverkades på Skultuna Mekaniska. En av dom som arbetade med Arne Jones skulpturer var Gert Ericsson. Vi kommer att presentera mer av den information som han har i form av berättelser, men också ritningar och skisser.