Katedral 1947

Katedral 1947

Personerna i skulpturen är inte helt lätta att urskilja. Enklast är att läsa nerifrån och upp, och från vänster till höger. Båda gestalterna står bredbent förankrade i marken. De har tunna smala överkroppar men sedan skiljer de sig åt. Den vänstra figuren har en kvinnas bröst och den högra är bredaxlad och kan ses som den manliga delen av paret. Kvinnans vänstra arm och mannens högra håller möts i en sammanhållen form. Bågen, det som är själva katedralbygget utgörs av parets sammanlänkade huvuden, som strävar upp mot himlen.

På 40 -talet hade Arne Jones långa samtal med den nära vännen och författaren Lars Ahlin om den medeltida katedralen och hur skulptörens, arkitektens och byggnadsingenjörens arbete tycktes ha skett i samspel, där allas arbete värderades lika.

Katedraltemat fängslade honom länge och förekom i både skisser och i form av en vinjett i en tidskrift. Till en början övervägde det arkitektoniska men efter hand tog de mänskliga proportionerna vid. Det som väcker förundran med skulpturen är just föreningen av det mänskliga och det arkitektoniska; kärleken som ett katedralbygge.

Bakgrund:

1947 besökte vännerna Lars Ahlin och Arne Jones med sina respektive hustrur skulptören Liss Eriksson i Paris.
Jean Osouf

Här bodde Liss Eriksson och arbetade hos skulptören Jean Osouf en tid innan han med sin hustru fick flytta in i en väns ateljé i gallerikvarteret ”La Ruche”, ett konstnärskvarter i Montparnasse där sådana som Amadeo Modigliani, Fernand Léger, Marc Chagall och Henri Laurens tidigare hade bott.

Via Jean Osouf kom Eriksson även i kontakt med hans krets av klassicerande franska skulptörer, samt Henri Laurens, som besökte Erikssons ateljé och gav honom synpunkter på hans verk. Laurens var en viktig inspirationskälla inte bara för Eriksson utan även för Arne Jones.
 
Vid besöket lär Jones ha fått se Erikssons skulptur Bal de nuit, föreställandes två gestalter som med sammantvinnade armar bildar en gotisk byggnad. Detta ska enligt Millroth ha inspirerat Jones till att skapa sitt genombrottsverk ”Katedral”.

Titeln katedral anspelar på den romanska och gotiska kyrkoarkitekturen i västra Europa under 1100-1200 -tal, den leder också tankarna till något heligt och högtidligt.

Temat är alltid översinnligt.

Det finns betecknande påståenden som att inom den gotiska arkitekturen ”det massiva trängs ut ur sin naturliga omgivning av något okroppsligt, tyngdlöst och uppåtsträvande” och man kan uppfatta den gotiska väggens ”genomskinliga struktur”.

Man kan se ”rummet som en symbol för det orumsliga”

Följande text från Hans Eklunds bok om Arne Jones:

”Katedralen kom att utgöra temats huvudpunkt, kombinationen organiskt – oorganiskt ställd på sina spetsar. Två stående kroppar , en mans och en kvinnas, sammanförd i ett spänningsfyllt grepp. En väl tyglad abstraktion med betonad höjdrörelse har ännu fullkomligare riktats in över de slanka bärande partierna i ett unggotiskt katedralbygge. Murar som ben och muskler, strävor av anatomisk spänst, spetsbågen som två lemmars möte, sidoskeppens snitt som sträckta lår – även huset är organiskt. köttet och stenen har lika mycket liv – är till lika delar förvandlade i en helhet, där allting står, lyfter, stödjer, spjärnar, höjer.

Katedralen sammantvingar sina krafter i en huvudrörelse, och den är riktad uppåt. Den strävar utan väggar rätt i höjden, så mycket som pelarnas sträckning det medger.”