Ulf Linde

Ulf Linde 

Ulf Linde

När jag för något år sedan fick läsa nästan allt Arne Jones skrivit – dussintals kapslar med dikter, aforismer, oavsända brev, koncept till föredrag och tal, utkast till havererade artiklar – kände jag mig dummare än på mycket länge.

Var detta Arne? – som jag trott att jag kände utan och innan? Den person jag mindes, tyckte om och beundrade, var fåordig och eftersinnande, en istapp som droppade sakta i solen. Han talade sävligt och dämpat, så när som på de vinande i-ljuden från hans trakt i Medelpad.

Om han log höll han alltid tand för tunga – hans sätt att få tystnaden att tala liknade hur han arbetade med tomrummen i sina skulpturer. Meningarna var mest armeringar; resten var utandad rök från orientaliska cigaretter.

Och så dessa papper! För att hinna igenom dem var jag tvungen att läsa fort, ändå hann jag inte ifatt honom. Att han varit så kvick – orden kilade som vesslor åt alla håll, spänstiga, vittrande, rovlystna … Detta var alltså tungan bakom de sammanbitna tänderna! En gång satt jag modell för honom och såg de vanliga sävliga rörelserna: en lerklick sattes dit, eller togs bort, ungefär varannan minut. Dessemellan föll hans tunga ögonlock ned så att han bara såg golvet. Och sedan en hastig blick och en ny lerklick; tiden gick.

Largo.

Jag anade inte vilket tempo han höll under den dammiga baskern.

(sid 20 i MM’s katalog 1993)