Erik Lindegren

Erik Lindegren 

Efter det andra världskrigets slut framträdde inom de olika konstarterna modernismens andra generation. Krigets tryck, omöjligheten att resa utomlands hade lett till en koncentration på primära problem. Förhållandet till traditionen hade vidgats och komplicerats. De konstnärer som träffades presenterade sig inte med sina namn utan med sina verk. Arne Jones kunde presentera sig som Katedral. Däri låg något symboliskt för hela tidsandan. Inom en gotisk katedral ryms alla motsatser från det översinnliga till det skurrila.

Toleransen mot alla mänskliga egenarter och avarter har där drivits till sin spets i en både majestätisk och leende skugga av något gudomligt eller okänt. Arne Jones blev av olika anledningar den skulptör som i varje fall litteratörerna hade den största kontakten med. Därtill bidrog hans hans långa luffarvänskap med Lars Ahlin, hans förmåga att liksom t.ex. Arp och Giacometti också kunna uttrycka sin personlighet och sina formproblem i poesi och sist och slutligen det enkla faktum att han porträtterade så många av 40-talets litteratörer.

Lika litet som vi såg någon motsättning mellan rimmat och orimmat, lika litet förstod vi att man måste välja mellan autonom form och karakteriserande, abstrakt.

I sina många porträtt utgick Jones närmast från Daumier, han arbetar med överdrifter som både modellen och åskådaren uppfattar som karikatyrer men man bör nog tro på hans uppgift att han i sina porträttskulpturer arbetar med överdrifter men inte med vrångbilder. Här kan man dra sig till minnes Baudelaires uttalande om Daumier att dennes karikatyrteckning är oerhört frodig men saknar varje spår av agg, avund eller elakhet.

Man betraktar imponerat alla dessa drastiska tolkningar av typiserade individer, inre attityder, ansikten som de olika ägarna kanske i många fall för länge sedan tröttnat på att bära.

Jones har inte fördrivit det mänskliga och alltför mänskliga ur sin konst, ja han redovisar för det även i sina mest abstrakta skulpturer och monument. Däri ingår inte bara ofta fyndigt vitsiga titlar utan också den lekfullt bokstavliga formgivningen som t.ex. kan studeras i hans porträtt av lyrikern Sven Alfons, han som också sammanfattade 40-talsgenerationens bildkonststrävanden under titeln Unga gotiker. Jones har karakteriserat honom som konsthistoriker, med alla stilar presenta – där finns spirituell porträttlikhet och medveten syntes av egyptiskt, etruskiskt och afrikanskt.

(Utkast till text om Arne Jones i Erik Lindegrens efterlämnade manuskript, nu i Kungliga Biblioteket.)