Arne Jones samarbete med arkitekt Klas Anshelm

Under rubriken Biografi finns nu information om Arne Jones och Klas Anshelm.

Ett flertal bilder och text från arkitekt Per Qvarnströms bok om Klas Anshelm och hans samlade arbeten där Arne Jones nämns som vän och där samarbetet med den stora fontänen på LTH i Lund har ett eget kapitel.

Vid invigningen av LTH fontänen

Venedigbiennalen 1968

Tidningsartiklar i samband med Venedigbiennalen

Under huvudrubriken Biografi / Venedigbiennalen har vi lagt några tidningsartiklar som kan vara intressanta för att få en uppfattning om vad som hände år 1968.

Skinnarviksparken, Stockhom

Skinnarviksparken

Jan Wretman gjorde också ett besök i Stockholm för att bla titta på …..Progression

Skinnarviksparken, Stockholm

Jag hade läst att det skulle finns en Jones-skulptur i Skinnarviksparken på Södermalm i Stockholm. Söndagen den 1 december 2019 råkade jag befinna mig på Södermalm, och jag bestämde mig för att försöka hitta igen skulpturen. Det var en gråtrist dag, men jag ville ändå passa på. Skinnarviksområdet ligger vid sidan av de stora genomfartsgatorna, och trots att jag tidigare bott många år på Södermalm hade jag aldrig varit i den här delen av Söder. Jag kände mig en aning desorienterad, men lyckades så småningom komma fram till en stor grässlänt, som enligt gatuskylten skulle vara just Skinnarviksparken.

Det var helt tomt på människor där, men längst bort i andra änden av parken såg jag något som kanske kunde vara en Jones-skulptur. Jag gick dit och fann ett ensamt och långsamt avsmalnande metallspröt i stort format, som från att ha börjat snett lutande, sedan pekade mer och mer upp mot skyn, för att till sist, långt över mitt huvud, liksom försvinna ut i intet. Det fanns ingen skylt som gav någon information om vare sig konstverket eller konstnären. Men jag kände mig ändå rätt övertygad om att jag hade funnit det jag sökt efter. Senare har jag kollat med foton på internet och funnit att jag hade rätt. Det var Jones.

Själva konstruktionen av hopfogade prefabricerade metallplattor av allt mindre och mindre dimension verkade typisk för hur Jones ibland arbetade. Förutom att vara konstnärligt begåvnad måste han också ha varit en duktig mekanisk konstruktör. När jag såg verket första gången fick jag en känsla av att alltihop var på väg att tippa. Det såg så instabilt ut. Men skulpturen har faktiskt stått stadigt i storm och ruskväder i bortåt fyrtio år och kommer nog att göra så i många år till.

Sade mig skulpturen någonting? Nej, ingenting, måste jag nog erkänna. Ingenting annat än att den kände sig ensam och övergiven där i Skinnarviksparken. Men sådant är kanske offentliga konstverks öde. När de har stått framme till allmänt beskådande ett antal år, så slutar människor att lägga märke till dem. Jag tror att Jones skulptur hade velat ha lite fler nyfikna människor omkring sig. Eller var det jag som inte var på rätt humör?

Jag har läst att skulpturens namn är Progression. I SAOL finner jag att ordet ”progression” i icke-matematiska sammanhang betyder framåtskridande, eller jämn tillväxt. Vad kan Jones ha menat med det namnet? Han brukade ju namnge sina skulpturer på ett genomtänkt och ofta lite klurigt sätt. Själva ordet progression står i min föreställningsvärld för något positivt. Att någonting går framåt, att allt ska bli bättre. Men den här dystra dagen i Skinnarviksparken var det som om skulpturen sade mig att framåtskridandet försvagas mer och mer, och så småningom försvinner ut i tomma intet. Ändå vill jag inte tro att Jones var så pessimistisk. Namnet får fortsätta att vara ett mysterium för mig.

Utställning Ålsta folkhögskola

Jan Wretman som är styrelseledamot var för en tid sedan och besökte utställningen som pågår i Ålsta folkhögskola, Medelpad.

Han skickade följande funderingar och iakttagelser.

JW, 2020-01-29

Utdrag ur min dagbok – om jag hade haft någon

Ålsta

En helt vanlig vardag i december 2019 besökte jag miniutställningen ”Arne Jones värld” på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Jag hade visserligen varit där tidigare, men nu ville jag i lugn och ro ta en närmare titt på den. Det är trapphallen alldeles innanför den gamla huvudentrén som fungerar som utställningslokal. En väldigt liten lokal med begränsade möjligheter, men ändå med en viss rymd. En och annan elev från skolan passerade medan jag var där, men jag var den ende som stannade för att se utställningen.

Det som först gjorde intryck var den jättelika förstoringen på ena väggen av ett foto från Jones ateljé i Norrviken. Som att kliva rakt in i ”Arne Jones värld”. På samma gång fantasiförråd och mekanisk verkstad.

Det som därefter fångade mitt intresse var två texter som fanns att läsa, den ena av Jones själv och den andra av Ulf Linde. Jones text är ett maskinskrivet brev till ”Prosten Schröder” i Vantörs församling, 1959. Det handlar om Jones tankar i samband med det krucifix som han arbetade med till denna församling. Jones skriver här mycket klart, tydligt och välformulerat, enligt min mening. Det överraskade mig, eftersom det enda jag tidigare läst av Jones var de anteckningar som finns samlade i en katalog från minnesutställningen på Moderna Museet, Sandvikens Konsthall och Sundsvalls Museum 1994-95. De anteckningar av Jones som återges där begriper jag inte ett dugg av. De är liksom skrivna på ett kodspråk, som är helt främmande för mig (ungefär som Heidegger). Men här i Ålsta fann jag nu till min glädje att Jones ibland kunde skriva helt begripligt.

Den andra texten, den av Ulf Linde, är en artikel (”1947 års män”) från DN, 1972. Det är en återblickande artikel som inte handlar speciellt om Jones, utan mer om hur författaren själv, som mycket ung, upplevde de konstnärliga stämningarna i landet under de år på 1940-talet då ”konkretismen” började göra sig synlig. Liksom alltid när det gäller Ulf Linde, är det en både överraskande och lärorik artikel, som jag nu fann stort nöje av att läsa.

Något överraskad får jag konstatera att det som gjorde det starkaste intrycket på mig i Ålsta var just de två ovan nämnda texterna, inte det fåtal konstföremål som ställdes ut i glasmontern. Små, ibland centimeterstora förstudier till större konstverk har jag svårt att känna något intresse för, speciellt när de är inlåsta i en glasmonter. Men detta ska inte uppfattas som kritik mot utställningen. Jag har bara försökt beskriva vad jag själv tyckte och kände. Och mina tyckanden och känslor bottnar antagligen i att jag är totalt okunnig om skulptur.

Jag tycker att det är bra att utställningen kommit till stånd. Västernorrlands museum har gjort ett fint arbete på en begränsad yta. Dessutom har man gjort en intressant och innehållsrik broschyr som finns tillgänglig för besökarna. För mig personligen kanske till och med intressantare än själva utställningen? (Men varför har man inte korrekturläst broschyren? Då hade man kunnat undvika en del pinsamma tryckfel.)

Utställning Ålsta folkhögskola

MUSEET UTE I LÄNET: ARNE JONES VÄRLD – UTSTÄLLNING I FRÄNSTA.

september 19, 2019

Arne Jones värld – Utställning i Fränsta.
3/10 2019 – 4/10 2020.

Västernorrlands museum gästar Ånge kommun med utställningen på Ålsta folkhögskola. Skulptören Arne Jones var elev på skolan 1933-1935. Utställningen ger en inblick i hans konstnärskap och visar några tankebubblor, skulpturer, samt en interiör inifrån hans ateljé. Dessutom visas en film om hans “Sinsemellor”.

Vernissage torsdag 3 oktober kl. 18.00. Museichef Jenny Samuelsson inviger utställningen och berättar lite kort om Arne Jones samling på Västernorrlands museum. Svante Junker, Arne Jones-sällskapet, berättar om några “fynd” i Arne Jones samling som finns på Västernorrlands museum sedan 2016.

Samarr: Ålsta folkhögskola, Ånge kommun och Arne Jones-sällskapet.

Plats: Ålsta folkhögskola i Fränsta.

Foto: John Wahlbärj

Elementen-Skulptur av Arne Jones i samarbete med Klas Anshelm

På hemsidan läggs nedanstående texter ut under rubriken ”sagt om Arne Jones” med underrubrik ”Lars Ahlin” och ”Ulf Linde”

Lars Ahlin säger följande om skulpturen ”Elementen”

Man måste gripa efter ord med full vikt och tyngd när man står inför Arne Jones skiss till Elementen. Här möter man en ovanligt generös skönhet: En gotik, men en gotik som har öppnat sig för det direkta ljuset och inte är rädd för den skapelse som inte är människans verk. Hans skulptur har också öppnat sig mot besökaren: Bjuder in oss i sig och låter oss uppleva sin bild inifrån.

Mycket fint organiserade sinnen och ett känsloliv med väsentliga erfarenheter liksom ett klart och disciplinerat intellekt måste här ha samverkat på ett sällsamt lyckosamt sätt.

Jag är övertygad om att Arne Jones med Elementen har skapat en mötesplats där alla deltagare lyfts in i ett formsträngt och livsviktigt drama, där sinnena når sina gränser och får möta en vision som öppnar och innesluter oss i skapelsens och vårt eget mysterium, så att vi förnimmer hur innerlighetens liv lever i oss och anar något om hur den hela och fulla människans liv är danat.

(Tal när modellen till Elementen visades för första gången.)

Så här säger Ulf Linde om samma skulptur

ARNE JONES, ’ ’Elementen”, förslag till monumentalskulptur i Malmö.

”Inför ’Elementen’ får man en erinring om kyrka. De konkava segmenten lyfter från spröda anfang uppåt som strävbågar eller de trevar saktare upp ur stabilare lägen som fastare strävpelare. Överallt antyds lyriska rum i en luft som flyter in och ut helt obehindrat man skulle ha sett Öresund ur alla dessa tusen infallsvinklar. I ett hörn av anläggningen reser sig en jättestav som en upp-och-nervänd obelisk mot skyn en kampanil eller ett pekande finger ur anläggningens halvöppna hand. ’Elementen’ är säkert en av de mest storslaget poetiska visioner den svenska nittonhundratalskonsten frambragt

(ULF LINDE i Dagens Nyheter 8 nov. 1955)

Skiss Elementen, finns på Arkivmuseet i Lund

Modellen till Elementen var resultatet av en idé Jones fick 1950 i Frankrike och ett samarbete 1954 med Klas Anshelm. Den blev aldrig realiserad i full skala.

Kanske var den ett försök att konkret gestalta konkretisternas fiktivt ”ogripbara rum”.

Rolf Söderberg: Arne Jones, SAK 1991, sid 79.)

Årsmöte

Lördag 2 maj, kl 10 – 16

I Stockholm, samma lokal som förra året

På söndagen – i behagligt majväder – kan vi bese (några av de 19 minus 5) skulpturer vi inte hann med i fjol. 

Vi ägnade då mycken tid åt Katedral, Harlekin o Columbine samt Jones fd ateljé i Västertorp (intressant ! ). 

Återkommer med mer detaljerad information

Ett aprilskämt

Rolf Söderbergs bok om Arne Jones  sidan 35 kan man läsa följande:

 

Några konstvänner i Nässjö hade upptäckt  att  deras stad ”sorgligt nog saknade konstnärlig utsmyckning”

De tog kontakt med Jones. Den 1 april 1955 kunde en stor version  av Kvinna med viadukter avtäckas utanför

Telehusets entré vid Rådhusgatan.

I vårt arbete med att se över statusen för Jones skulpturer tog Svante och jag kontakt med Kulturförvaltningen i Nässjö.

Efter ett grundligt arbete av dem, då skulpturen varken  fanns registrerad eller fotograferad i deras arkiv, har vi nu fått deras svar……

Hej,

Jag har fått fram svaret på er fråga nu.

Det verket ni talar om har aldrig funnits här i Nässjö. Bilden ni kan ha sett är ett äldre fotomontage som gjordes av en lokal fotograf vid namn Helge Lundgren, som en protest mot fastighetsägarens val att sätta upp råbocken där, då han hellre hade sett verket av Arne Jones. Lundgren ska ha ägt en miniatyr av det verket och velat ha en större version uppsatt på platsen. Så tyvärr har ni nog råkat ut för något missförstånd när ni trodde att det skulle ha funnits en stor skulptur här och det förklarar även varför allt mitt letande i våra arkiv var fruktlöst. 
Det hela finns omnämnt i en bok om konst och konstnärer i Nässjö, jag kan scanna sidan som handlar om skulpturen åt er om ni vill?

Med vänlig hälsning

Ninni Forssmed

Dessutom, för att förgylla historien, är det som ni ser Treklang (1954) Folksamhuset Stockholm  som är i fotomontaget.

Konstfrämjandet gav ut en upplaga på 65 ex av denna skulptur 1958.

Hälsningar

Anders

Skulpturen som försvann

Tips på en intressant utställning

Vad har Arne Jones med den här utställningen att göra?
Arne Jones skulptur ”Mänsklig byggnad” kommenterades av fysik professorn Tor Ragnar Gerholm i en artikel i Dagens Nyheter den 24.6. 1964 under rubriken ”Arne Jones och de två kulturerna”. Där han på ett spännande sätt funderar över vad Arne Jones har gemensamt med Galileo, Descartes, fysik, mikrobiologi etc.
Kanske hade Arne Jones platsat på en utställning som denna.

Gå gärna och se den. Nedan en kort beskrivning och en länk för mer information 

ENTANGLE / KONST OCH FYSIK 2018-11-16 – 2019-04-14, Umeå

http://www.bildmuseet.umu.se/sv/utstaellning/entangle/31713

Svarta hål, mörk materia, gravitation, rymd, tid och rörelse är fenomen som fascinerar både forskare och konstnärer. UtställningenEntangle / Konst och fysik presenterar måleri, installation, mode, skulptur, film, digital konst och fotografi inspirerad av vetenskapen om de fundamentala villkor som skapar vår värld.

Som kurator har Bildmuseet bjudit in Ariane Koek, grundare av konstprogrammet vid det europeiska partikelfysiklaboratoriet CERN. Flera av de internationellt uppmärksammade konstnärer som medverkar i Entangle har deltagit i konstprogrammet vid CERN. Några av verken är skapade specifikt för utställningen på Bildmuseet.

Medverkande konstnärer är Julius von Bismarck (Tyskland), Julian Charrière (Schweiz), Sou Fujimoto (Japan), Iris van Herpen (Nederländerna), Ryoji Ikeda (Japan, Frankrike), William Kentridge (Sydafrika), Rafael Lozano-Hemmer (Kanada), Goshka Macuga (Polen, Storbritannien), Davide Quayola (Italien, Storbritannien), Solveig Settemsdal (Norge, Storbritannien), Sarah Sze (USA), Keith Tyson (Storbritannien), Jorinde Voigt (Tyskland) och Carey Young (USA, Storbritannien).

Entangle / Konst och fysik är producerad av Bildmuseet, Umeå universitet. Till utställningen hör ett ljudmoln där du som besökare kan lyssna till fysiker och konstnärer som medverkar i utställningen, ta del av deras reflektioner som visar på skillnader likväl som likheter i sätten att se vårt universum.

En bildrik utställningskatalog publiceras under våren 2019 (Hatje Cantz), med essäer av fysikern och bästsäljande författaren Carlo Rovelli, konsthistorikern Gavin Parkinson, vetenskapsjournalisten Philip Ball, forskare, medverkande konstnärer samt kurator Ariane Koek.