Kortfattat om Arne Jones

Av Svante Junker, Arne Jones-sällskapet

Arne Jones var den ledande moderna och förnyande skulptören under flera decennier och den mest offentligt anlitade i Sverige under 1950,- 1960 och 1970-talen.
Han verkade som professor i skulptur vid Konstakademien i Stockholm och var därtill en förgrundsfigur i svensk konsthistoria.

Jones tidigaste verk bär spår av klassisk skulptur. Efterkrigstiden inleddes med ett nytt tema i genren modern konst och skulptur. Den nya konsten laborerade med syn-villor; den tidigare traditionens statiska bilder – präglade av renässansens centralperspektiv – skulle ersättas av ett fler-facetterat universum, av ”mångrum” eller ”det ogripbara rummet”. Riktningen rubricerades som ”konkret” (liktydigt med ”form och färg i sin egen rätt”) och hade som mål-sättning att sprida konsten ut i den offentliga miljön.   Jones var inte opåverkad av den nya rörelsens budskap och grep sig verket an, som allteftersom med kreativitet, envishet och mod gav upphov till nya teman. Ett flertal olika teman, eller tema-familjer, kan sammantaget iakttas i hans produktion.

Arne Jones fick sitt genombrott 1947 med skulpturen Katedral, som tydligt illustrerar begreppet ”ung gotik” inom den nya rörelsen.

Han fortsatte utveckla sin idé från barndomen om rum / rummet, som han återskapade genom att bygga skulpturer som imaginär arkitektur, med dynamiska rumsrelationer och labyrintiska gångar – ett slags luft-volym-tänkande. Rum utan filial från 1951 är kanske den mest kända, med ett antal efterföljare som alla, trots olika namn, har påtaglig ”familjelikhet”.

Arne Jones föddes 1914 i Medelpad och studerade vid
Ålsta folkhögskola, Konstfack och Konstakademien.
Verksam i Stockholm som skulptör och bildkonstnär.
Jones avled 1976 i Stockholm.


Arne Jones var en av de ledande förnyande konstnärerna under flera decennier och var en av konstnärsgruppen 1947 års män.

Den nya konsten rubricerades som konkret på Galerie Blanche 1949. Olle Bonniér, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson och Arne Jones deltog i denna utställning, som mer än någon annan proklamerade den konkreta konsten och blev ett definitivt genombrott för deltagarna.

Samma år genomfördes också Världssportutställningen på Gärdet i Stockholm. I tidskriften Prisma hade Olle Bonniér året innan publicerat ett berömt manifest, ”Naturavbildning – Abstraktion – Konkretion”, som sågs som programförklaring för konkretisterna.

Konstnärsgruppen presenterade ett nytt och konkret handlingsprogram för konst, med målsättning att sprida konsten ut i den offentliga miljön.

Kring 1960 utvecklade Jones sina skulpturer från en grundform med prefabricerade standardelement, som kunde byggas upp och varieras på olika sätt. Det arbetet är oftast baserat på poetisk klassicism, en önskan att kombinera moderna material med ett klassiskt tema.

Arne Jones fick sitt egentliga genombrott 1947 och är representerad med över 60 skulpturer placerade i många svenska städer och ett långt större antal på svenska museer.

Flera av hans berömda porträtt finns bland annat i Bonniers porträttsamling i Manilla, Stockholm.

Jones var professor på Konstakademin 1961–71.

Tillsammans med Sivert Lindblom representerade Arne Sverige på Biennalen i Venedig 1968. Oroligheterna i samband med majrevolten i Frankrike spred sig i resten av Europa och därför stängdes den svenska paviljongen i protest mot polisbevakning. Jones verk hade då redan vandaliserats och täckts med svart plast.