|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Spiral reflex, Sundsvall
Spiral reflex står efter 60 år fortfarande kvar i stadsdelen Skönsberg, nordost om Sundsvalls centrum. Skulpturen invigdes 1960 och tusentalet personer hade samlats för att delta, i dåvarande Sköns köping som var egen kommun och som 1965 lades samman med Sundsvall. Liksom Skönsbergs centrum med sina byggnader är det 1950-talets stuk också över skulpturen. Samma anda präglade också de tal och anföranden som hölls; Sverige förändrade sig, det nya och bättre samhället byggdes, samtiden och framtiden såg ljus ut, riktningen framåt var tydlig.
Spiral reflex är ej synlig på sällskapets hemsida, men både den och tidsandan förtjänar att lyftas fram. Den står där som ett minnesmärke över en osedvanligt kreativ konstnär och en osedvanligt kraftfull tidsanda när det moderna Sverige på allvar byggdes. Lyser gör den fortfarande.
Den finns att upptäcka bortom hemmablindheten; sådant vi ser varje dag utan att upptäcka det. Mycket är så invant och vardagligt att vi sällan tänker på det; det försvinner i en välbekant anonymitet, till sist ser vi det inte.
Stanna till, gör ett försök att upptäcka den!
Årsmöte 2020
Årsmöte 2020
Vi har alla förändrat ett och annat i vår vardag pga pandemin.
AJ-sällskapets
årsmöte sköts upp, föredrag och visningar har ställts in eller
genomförts med restriktioner – tråkigt men nödvändigt. Nu blåser aningen
nya vindar, men många medlemmar tillhör riskgrupp och vill ogärna resa
långt för ett årsmöte med risk för att smittas.
Medlemmar kallas därför till årsmöte lördag 10 oktober, kl 13.00 i
Fränsta, närmare bestämt i
Skolhuset, Ålsta folkhögskola.
Medlemmar som inte fysiskt kan närvara får gärna ”medverka” via mail eller telefon. Sällskapet har flest medlemmar i orten Fränsta med omnejd, så ort och plats har valts för att så många som möjligt ska kunna delta vid ett kort årsmöte, med corona-avstånd, för att avhandla två angelägna ärenden:
Redovisning 2019 inklusive ansvarsfrihet för styrelsen samt välja en ny styrelse.
Vi vill bli fler.
Vi har stadigt blivit fler och fler medlemmar men från en mycket blygsam nivå. Många är intresserade men vi behöver fler betalande medlemmar.
Vi vill därför tacka alla dom som aktivt stödjer oss och stött oss i vårt arbete med att nå ut med kunskap och information om Arne Jones och därför är aktivt registrerade medlemmar.
Vi kommer bl.a. under det kommande vinterhalvåret fortsätta att utveckla informationen på vår hemsida. Vi hoppas också att kunna utveckla samarbetet med museer som har Arne Jones i sina samlingar. Vi kommer att fortsätta med att delge alla som är intresserade med nyhetsbrev. Vi kommer att följa det fortsatta arbetet på Västernorrlands museum med digitalisering av den stora donerade samlingen kring Arne Jones.
Många och omfattande uppgifter som också innebär fasta kostnader i form av WEB hotell, porto och mycket annat. (Allt arbete sker ideellt.)
Så stöd oss gärna.
Bli medlem genom att betala medlemsavgiften 150:- för enskilda, 250:- för familj till Arne Jones-sällskapets bankgiro 496-1439.
Ni kan också swisha beloppet till 070-663 99 93 Mai Karlsson. Skriv AJ och ditt namn.
Kom ihåg att skriva ditt namn och post- och eventuell mailadress!
Arne Jones samarbete med arkitekt Klas Anshelm
Under rubriken Biografi finns nu information om Arne Jones och Klas Anshelm.
Ett flertal bilder och text från arkitekt Per Qvarnströms bok om Klas Anshelm och hans samlade arbeten där Arne Jones nämns som vän och där samarbetet med den stora fontänen på LTH i Lund har ett eget kapitel.
Venedigbiennalen 1968
Tidningsartiklar i samband med Venedigbiennalen
Under huvudrubriken Biografi / Venedigbiennalen har vi lagt några tidningsartiklar som kan vara intressanta för att få en uppfattning om vad som hände år 1968.
Skinnarviksparken, Stockhom
Skinnarviksparken
Jan Wretman gjorde också ett besök i Stockholm för att bla titta på …..Progression
Jag hade läst att det skulle finns en Jones-skulptur i Skinnarviksparken på Södermalm i Stockholm. Söndagen den 1 december 2019 råkade jag befinna mig på Södermalm, och jag bestämde mig för att försöka hitta igen skulpturen. Det var en gråtrist dag, men jag ville ändå passa på. Skinnarviksområdet ligger vid sidan av de stora genomfartsgatorna, och trots att jag tidigare bott många år på Södermalm hade jag aldrig varit i den här delen av Söder. Jag kände mig en aning desorienterad, men lyckades så småningom komma fram till en stor grässlänt, som enligt gatuskylten skulle vara just Skinnarviksparken.
Det var helt tomt på människor där, men längst bort i andra änden av parken såg jag något som kanske kunde vara en Jones-skulptur. Jag gick dit och fann ett ensamt och långsamt avsmalnande metallspröt i stort format, som från att ha börjat snett lutande, sedan pekade mer och mer upp mot skyn, för att till sist, långt över mitt huvud, liksom försvinna ut i intet. Det fanns ingen skylt som gav någon information om vare sig konstverket eller konstnären. Men jag kände mig ändå rätt övertygad om att jag hade funnit det jag sökt efter. Senare har jag kollat med foton på internet och funnit att jag hade rätt. Det var Jones.
Själva konstruktionen av hopfogade prefabricerade metallplattor av allt mindre och mindre dimension verkade typisk för hur Jones ibland arbetade. Förutom att vara konstnärligt begåvnad måste han också ha varit en duktig mekanisk konstruktör. När jag såg verket första gången fick jag en känsla av att alltihop var på väg att tippa. Det såg så instabilt ut. Men skulpturen har faktiskt stått stadigt i storm och ruskväder i bortåt fyrtio år och kommer nog att göra så i många år till.
Sade mig skulpturen någonting? Nej, ingenting, måste jag nog erkänna. Ingenting annat än att den kände sig ensam och övergiven där i Skinnarviksparken. Men sådant är kanske offentliga konstverks öde. När de har stått framme till allmänt beskådande ett antal år, så slutar människor att lägga märke till dem. Jag tror att Jones skulptur hade velat ha lite fler nyfikna människor omkring sig. Eller var det jag som inte var på rätt humör?
Jag har läst att skulpturens namn är Progression. I SAOL finner jag att ordet ”progression” i icke-matematiska sammanhang betyder framåtskridande, eller jämn tillväxt. Vad kan Jones ha menat med det namnet? Han brukade ju namnge sina skulpturer på ett genomtänkt och ofta lite klurigt sätt. Själva ordet progression står i min föreställningsvärld för något positivt. Att någonting går framåt, att allt ska bli bättre. Men den här dystra dagen i Skinnarviksparken var det som om skulpturen sade mig att framåtskridandet försvagas mer och mer, och så småningom försvinner ut i tomma intet. Ändå vill jag inte tro att Jones var så pessimistisk. Namnet får fortsätta att vara ett mysterium för mig.
Utställning Ålsta folkhögskola
Jan Wretman som är styrelseledamot var för en tid sedan och besökte utställningen som pågår i Ålsta folkhögskola, Medelpad.
Han skickade följande funderingar och iakttagelser.
JW, 2020-01-29
Utdrag ur min dagbok – om jag hade haft någon
Ålsta
En helt vanlig vardag i december 2019 besökte jag miniutställningen ”Arne Jones värld” på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Jag hade visserligen varit där tidigare, men nu ville jag i lugn och ro ta en närmare titt på den. Det är trapphallen alldeles innanför den gamla huvudentrén som fungerar som utställningslokal. En väldigt liten lokal med begränsade möjligheter, men ändå med en viss rymd. En och annan elev från skolan passerade medan jag var där, men jag var den ende som stannade för att se utställningen.
Det som först gjorde intryck var den jättelika förstoringen
på ena väggen av ett foto från Jones ateljé i Norrviken. Som att kliva rakt in
i ”Arne Jones värld”. På samma gång fantasiförråd och mekanisk verkstad.
Det som därefter fångade mitt intresse var två texter som fanns att läsa, den ena av Jones själv och den andra av Ulf Linde. Jones text är ett maskinskrivet brev till ”Prosten Schröder” i Vantörs församling, 1959. Det handlar om Jones tankar i samband med det krucifix som han arbetade med till denna församling. Jones skriver här mycket klart, tydligt och välformulerat, enligt min mening. Det överraskade mig, eftersom det enda jag tidigare läst av Jones var de anteckningar som finns samlade i en katalog från minnesutställningen på Moderna Museet, Sandvikens Konsthall och Sundsvalls Museum 1994-95. De anteckningar av Jones som återges där begriper jag inte ett dugg av. De är liksom skrivna på ett kodspråk, som är helt främmande för mig (ungefär som Heidegger). Men här i Ålsta fann jag nu till min glädje att Jones ibland kunde skriva helt begripligt.
Den andra texten, den av Ulf Linde, är en artikel (”1947 års män”) från DN, 1972. Det är en återblickande artikel som inte handlar speciellt om Jones, utan mer om hur författaren själv, som mycket ung, upplevde de konstnärliga stämningarna i landet under de år på 1940-talet då ”konkretismen” började göra sig synlig. Liksom alltid när det gäller Ulf Linde, är det en både överraskande och lärorik artikel, som jag nu fann stort nöje av att läsa.
Något överraskad får jag konstatera att det som gjorde det starkaste intrycket på mig i Ålsta var just de två ovan nämnda texterna, inte det fåtal konstföremål som ställdes ut i glasmontern. Små, ibland centimeterstora förstudier till större konstverk har jag svårt att känna något intresse för, speciellt när de är inlåsta i en glasmonter. Men detta ska inte uppfattas som kritik mot utställningen. Jag har bara försökt beskriva vad jag själv tyckte och kände. Och mina tyckanden och känslor bottnar antagligen i att jag är totalt okunnig om skulptur.
Jag tycker att det är bra att utställningen kommit till stånd. Västernorrlands museum har gjort ett fint arbete på en begränsad yta. Dessutom har man gjort en intressant och innehållsrik broschyr som finns tillgänglig för besökarna. För mig personligen kanske till och med intressantare än själva utställningen? (Men varför har man inte korrekturläst broschyren? Då hade man kunnat undvika en del pinsamma tryckfel.)
Utställning Ålsta folkhögskola
MUSEET UTE I LÄNET: ARNE JONES VÄRLD – UTSTÄLLNING I FRÄNSTA.
september 19, 2019
Arne Jones värld – Utställning i Fränsta.
3/10 2019 – 4/10 2020.
Västernorrlands museum gästar Ånge kommun med utställningen på Ålsta folkhögskola. Skulptören Arne Jones var elev på skolan 1933-1935. Utställningen ger en inblick i hans konstnärskap och visar några tankebubblor, skulpturer, samt en interiör inifrån hans ateljé. Dessutom visas en film om hans “Sinsemellor”.
Vernissage torsdag 3 oktober kl. 18.00. Museichef Jenny Samuelsson inviger utställningen och berättar lite kort om Arne Jones samling på Västernorrlands museum. Svante Junker, Arne Jones-sällskapet, berättar om några “fynd” i Arne Jones samling som finns på Västernorrlands museum sedan 2016.
Samarr: Ålsta folkhögskola, Ånge kommun och Arne Jones-sällskapet.
Plats: Ålsta folkhögskola i Fränsta.
Foto: John Wahlbärj
Elementen-Skulptur av Arne Jones i samarbete med Klas Anshelm
På hemsidan läggs nedanstående texter ut under rubriken ”sagt om Arne Jones” med underrubrik ”Lars Ahlin” och ”Ulf Linde”
Lars Ahlin säger följande om skulpturen ”Elementen”
Man måste gripa efter ord med full vikt och tyngd när man står inför Arne Jones skiss till Elementen. Här möter man en ovanligt generös skönhet: En gotik, men en gotik som har öppnat sig för det direkta ljuset och inte är rädd för den skapelse som inte är människans verk. Hans skulptur har också öppnat sig mot besökaren: Bjuder in oss i sig och låter oss uppleva sin bild inifrån.
Mycket fint organiserade sinnen och ett känsloliv med väsentliga erfarenheter liksom ett klart och disciplinerat intellekt måste här ha samverkat på ett sällsamt lyckosamt sätt.
Jag är övertygad om att Arne Jones med Elementen har skapat en mötesplats där alla deltagare lyfts in i ett formsträngt och livsviktigt drama, där sinnena når sina gränser och får möta en vision som öppnar och innesluter oss i skapelsens och vårt eget mysterium, så att vi förnimmer hur innerlighetens liv lever i oss och anar något om hur den hela och fulla människans liv är danat.
(Tal när modellen till Elementen visades för första gången.)
Så här säger Ulf Linde om samma skulptur
ARNE JONES, ’ ’Elementen”, förslag till monumentalskulptur i Malmö.
”Inför ’Elementen’ får man en erinring om kyrka. De konkava segmenten lyfter från spröda anfang uppåt som strävbågar eller de trevar saktare upp ur stabilare lägen som fastare strävpelare. Överallt antyds lyriska rum i en luft som flyter in och ut helt obehindrat man skulle ha sett Öresund ur alla dessa tusen infallsvinklar. I ett hörn av anläggningen reser sig en jättestav som en upp-och-nervänd obelisk mot skyn en kampanil eller ett pekande finger ur anläggningens halvöppna hand. ’Elementen’ är säkert en av de mest storslaget poetiska visioner den svenska nittonhundratalskonsten frambragt
(ULF LINDE i Dagens Nyheter 8 nov. 1955)
Modellen till Elementen var resultatet av en idé Jones fick 1950 i Frankrike och ett samarbete 1954 med Klas Anshelm. Den blev aldrig realiserad i full skala.
Kanske var den ett försök att konkret gestalta konkretisternas fiktivt ”ogripbara rum”.
Rolf Söderberg: Arne Jones, SAK 1991, sid 79.)
Ett aprilskämt
Rolf Söderbergs bok om Arne Jones sidan 35 kan man läsa följande:
Några konstvänner i Nässjö hade upptäckt att deras stad ”sorgligt nog saknade konstnärlig utsmyckning”
De tog kontakt med Jones. Den 1 april 1955 kunde en stor version av Kvinna med viadukter avtäckas utanför
Telehusets entré vid Rådhusgatan.
I vårt arbete med att se över statusen för Jones skulpturer tog Svante och jag kontakt med Kulturförvaltningen i Nässjö.
Efter ett grundligt arbete av dem, då skulpturen varken fanns registrerad eller fotograferad i deras arkiv, har vi nu fått deras svar……
Hej,
Jag har fått fram svaret på er fråga nu.
Det verket ni talar om har aldrig funnits här i Nässjö. Bilden ni kan ha sett är ett äldre fotomontage som gjordes av en lokal fotograf vid namn Helge Lundgren, som en protest mot fastighetsägarens val att sätta upp råbocken där, då han hellre hade sett verket av Arne Jones. Lundgren ska ha ägt en miniatyr av det verket och velat ha en större version uppsatt på platsen. Så tyvärr har ni nog råkat ut för något missförstånd när ni trodde att det skulle ha funnits en stor skulptur här och det förklarar även varför allt mitt letande i våra arkiv var fruktlöst.
Det hela finns omnämnt i en bok om konst och konstnärer i Nässjö, jag kan scanna sidan som handlar om skulpturen åt er om ni vill?
Med vänlig hälsning
Ninni Forssmed
Dessutom, för att förgylla historien, är det som ni ser Treklang (1954) Folksamhuset Stockholm som är i fotomontaget.
Konstfrämjandet gav ut en upplaga på 65 ex av denna skulptur 1958.
Hälsningar
Anders
