Venedigbiennalen 1968

Tidningsartiklar i samband med Venedigbiennalen

Under huvudrubriken Biografi / Venedigbiennalen har vi lagt några tidningsartiklar som kan vara intressanta för att få en uppfattning om vad som hände år 1968.

Skinnarviksparken, Stockhom

Skinnarviksparken

Jan Wretman gjorde också ett besök i Stockholm för att bla titta på …..Progression

Skinnarviksparken, Stockholm

Jag hade läst att det skulle finns en Jones-skulptur i Skinnarviksparken på Södermalm i Stockholm. Söndagen den 1 december 2019 råkade jag befinna mig på Södermalm, och jag bestämde mig för att försöka hitta igen skulpturen. Det var en gråtrist dag, men jag ville ändå passa på. Skinnarviksområdet ligger vid sidan av de stora genomfartsgatorna, och trots att jag tidigare bott många år på Södermalm hade jag aldrig varit i den här delen av Söder. Jag kände mig en aning desorienterad, men lyckades så småningom komma fram till en stor grässlänt, som enligt gatuskylten skulle vara just Skinnarviksparken.

Det var helt tomt på människor där, men längst bort i andra änden av parken såg jag något som kanske kunde vara en Jones-skulptur. Jag gick dit och fann ett ensamt och långsamt avsmalnande metallspröt i stort format, som från att ha börjat snett lutande, sedan pekade mer och mer upp mot skyn, för att till sist, långt över mitt huvud, liksom försvinna ut i intet. Det fanns ingen skylt som gav någon information om vare sig konstverket eller konstnären. Men jag kände mig ändå rätt övertygad om att jag hade funnit det jag sökt efter. Senare har jag kollat med foton på internet och funnit att jag hade rätt. Det var Jones.

Själva konstruktionen av hopfogade prefabricerade metallplattor av allt mindre och mindre dimension verkade typisk för hur Jones ibland arbetade. Förutom att vara konstnärligt begåvnad måste han också ha varit en duktig mekanisk konstruktör. När jag såg verket första gången fick jag en känsla av att alltihop var på väg att tippa. Det såg så instabilt ut. Men skulpturen har faktiskt stått stadigt i storm och ruskväder i bortåt fyrtio år och kommer nog att göra så i många år till.

Sade mig skulpturen någonting? Nej, ingenting, måste jag nog erkänna. Ingenting annat än att den kände sig ensam och övergiven där i Skinnarviksparken. Men sådant är kanske offentliga konstverks öde. När de har stått framme till allmänt beskådande ett antal år, så slutar människor att lägga märke till dem. Jag tror att Jones skulptur hade velat ha lite fler nyfikna människor omkring sig. Eller var det jag som inte var på rätt humör?

Jag har läst att skulpturens namn är Progression. I SAOL finner jag att ordet ”progression” i icke-matematiska sammanhang betyder framåtskridande, eller jämn tillväxt. Vad kan Jones ha menat med det namnet? Han brukade ju namnge sina skulpturer på ett genomtänkt och ofta lite klurigt sätt. Själva ordet progression står i min föreställningsvärld för något positivt. Att någonting går framåt, att allt ska bli bättre. Men den här dystra dagen i Skinnarviksparken var det som om skulpturen sade mig att framåtskridandet försvagas mer och mer, och så småningom försvinner ut i tomma intet. Ändå vill jag inte tro att Jones var så pessimistisk. Namnet får fortsätta att vara ett mysterium för mig.

Utställning Ålsta folkhögskola

Jan Wretman som är styrelseledamot var för en tid sedan och besökte utställningen som pågår i Ålsta folkhögskola, Medelpad.

Han skickade följande funderingar och iakttagelser.

JW, 2020-01-29

Utdrag ur min dagbok – om jag hade haft någon

Ålsta

En helt vanlig vardag i december 2019 besökte jag miniutställningen ”Arne Jones värld” på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Jag hade visserligen varit där tidigare, men nu ville jag i lugn och ro ta en närmare titt på den. Det är trapphallen alldeles innanför den gamla huvudentrén som fungerar som utställningslokal. En väldigt liten lokal med begränsade möjligheter, men ändå med en viss rymd. En och annan elev från skolan passerade medan jag var där, men jag var den ende som stannade för att se utställningen.

Det som först gjorde intryck var den jättelika förstoringen på ena väggen av ett foto från Jones ateljé i Norrviken. Som att kliva rakt in i ”Arne Jones värld”. På samma gång fantasiförråd och mekanisk verkstad.

Det som därefter fångade mitt intresse var två texter som fanns att läsa, den ena av Jones själv och den andra av Ulf Linde. Jones text är ett maskinskrivet brev till ”Prosten Schröder” i Vantörs församling, 1959. Det handlar om Jones tankar i samband med det krucifix som han arbetade med till denna församling. Jones skriver här mycket klart, tydligt och välformulerat, enligt min mening. Det överraskade mig, eftersom det enda jag tidigare läst av Jones var de anteckningar som finns samlade i en katalog från minnesutställningen på Moderna Museet, Sandvikens Konsthall och Sundsvalls Museum 1994-95. De anteckningar av Jones som återges där begriper jag inte ett dugg av. De är liksom skrivna på ett kodspråk, som är helt främmande för mig (ungefär som Heidegger). Men här i Ålsta fann jag nu till min glädje att Jones ibland kunde skriva helt begripligt.

Den andra texten, den av Ulf Linde, är en artikel (”1947 års män”) från DN, 1972. Det är en återblickande artikel som inte handlar speciellt om Jones, utan mer om hur författaren själv, som mycket ung, upplevde de konstnärliga stämningarna i landet under de år på 1940-talet då ”konkretismen” började göra sig synlig. Liksom alltid när det gäller Ulf Linde, är det en både överraskande och lärorik artikel, som jag nu fann stort nöje av att läsa.

Något överraskad får jag konstatera att det som gjorde det starkaste intrycket på mig i Ålsta var just de två ovan nämnda texterna, inte det fåtal konstföremål som ställdes ut i glasmontern. Små, ibland centimeterstora förstudier till större konstverk har jag svårt att känna något intresse för, speciellt när de är inlåsta i en glasmonter. Men detta ska inte uppfattas som kritik mot utställningen. Jag har bara försökt beskriva vad jag själv tyckte och kände. Och mina tyckanden och känslor bottnar antagligen i att jag är totalt okunnig om skulptur.

Jag tycker att det är bra att utställningen kommit till stånd. Västernorrlands museum har gjort ett fint arbete på en begränsad yta. Dessutom har man gjort en intressant och innehållsrik broschyr som finns tillgänglig för besökarna. För mig personligen kanske till och med intressantare än själva utställningen? (Men varför har man inte korrekturläst broschyren? Då hade man kunnat undvika en del pinsamma tryckfel.)

Utställning Ålsta folkhögskola

MUSEET UTE I LÄNET: ARNE JONES VÄRLD – UTSTÄLLNING I FRÄNSTA.

september 19, 2019

Arne Jones värld – Utställning i Fränsta.
3/10 2019 – 4/10 2020.

Västernorrlands museum gästar Ånge kommun med utställningen på Ålsta folkhögskola. Skulptören Arne Jones var elev på skolan 1933-1935. Utställningen ger en inblick i hans konstnärskap och visar några tankebubblor, skulpturer, samt en interiör inifrån hans ateljé. Dessutom visas en film om hans “Sinsemellor”.

Vernissage torsdag 3 oktober kl. 18.00. Museichef Jenny Samuelsson inviger utställningen och berättar lite kort om Arne Jones samling på Västernorrlands museum. Svante Junker, Arne Jones-sällskapet, berättar om några “fynd” i Arne Jones samling som finns på Västernorrlands museum sedan 2016.

Samarr: Ålsta folkhögskola, Ånge kommun och Arne Jones-sällskapet.

Plats: Ålsta folkhögskola i Fränsta.

Foto: John Wahlbärj

Translate »