Thomas Millroth
Skriver bl.a. följande i förordet till sin bok Rum utan filial? med undertiteln ”1947 års män ?”:
Jag minns när Vällingby Centrum invigdes. Också året därpå, 1955, kommer jag ihåg. Det året blev jag för första gången riktigt medveten om konst. En vällingbykonstnär hade gjort en vägg i posthuset, som jag upplevde som grå och blå. Att jag kommer ihåg just detta så väl, beror väl på att jag varje dag, på väg från Jämtlandsgatan till Vällingby Centrum, passerade hans ateljé./…/
Inte vet jag om jag begrep så mycket av väggen, eller ens om jag tyckte om den. Men jag blev nyfiken /…/.
På Stadsbiblioteket i Vällingby försökte jag ta reda på vad det egentligen var fråga om./…/
Sedan gick det av bara farten./…/
När jag själv började upptäcka, var det just den moderna, abstrakta konsten jag fann. Den traditionen blev min och sysselsatte mig länge och gör det väl egentligen ännu./…/
Där fanns en tradition jag anslöt mig till som skribent. För den skull finns det ingen anledning att blunda för modernismen. Den har betytt mycket och är en del av min tradition. Den har präglat flera generationers kultursyn.
Jag har velat fråga mig vad modernismen inneburit. Där har jag sedan tagit en liten bit, ”1947-års män”.
Rum utan filial? är inte avsedd att vara boken om ”1947-års män”. Jag har gripit tag i några trådar och försökt nysta upp dem för att se vart de leder./…/
Rum utan filial? är förstås inte bara mitt eget arbete. Det finns en del arbeten runt ämnet, som jag har haft nytta av. Jag vill bara nämna några. Ulf Lindes många inkännande beskrivningar av konkretister och konkretistbilder har jag haft stor hjälp av. Torsten Bergmarks analyser av rummets betydelse inom modernismen har jag läst många gånger.
De som är närsynta kommer förstås att hitta detta i boken. Det tycker jag inte gör något; utan dialog med traditionen kommer man ingenstans.
Ja, till och med titeln har jag lånat. Det är egentligen titeln till en skulptur av Arne Jones, men han har inget ?(Frågetecken) med. I sin tur är denna titel en travesti på en titel av Lars Ahlin.
?(Frågetecknet) i titeln är menat som en beskrivning av min frågeställning. Jag anser nämligen att rummet har en filial, det är den eller dem jag velat beskriva. Det har varit svårt att hitta alla lönndörrar. Hoppas att jag inte gått fel alltför ofta.
(Förordet är skrivet 1976 och boken utgavs 1977, Cavefors. Millroth har skrivit ett fyrtiotal böcker, de flesta om konst. Han är bl.a. verksam som kritiker i Sydsvenskan.)
Boken rekommenderas ! Finns att låna eller köpa antikvariskt. /Christer och Svante
Konsten gör platsen
Malmö Live, Malmö.
RECENSION
Karolina Erlingsson, Kim Hedås, Eva Hild, Arne Jones, Haegue Yang, Gunilla Klingberg m.fl.
Inne i Malmö Live, på ett av de många inomhustorgen, står Gunilla Klingbergs spegelskulptur, som visades på konsthallen i höstas. Den massiva arkitekturen bryts upp i kalejdoskopiska reflexer. Rummet skulle aldrig vara så fascinerande utan skulpturen.
Och centralt placerad framför husen står Eva Hilds ”Rubato” och ger Malmö Live personlighet. De mjuka, oregelbundna formerna tar sig en behövlig svängom med den imponerande men litet väl officiellt imposanta byggnaden.
Hild arbetar med långsamma, utdragna rörelser, ett musikaliskt tema som låter rum gå över i rum så att det känns i hela kroppen. Som att dansa.
Det kommer säkert bli ett konstverk som förknippas med Malmö i framtiden.
Musiken är förstås ett tema med tanke på konsertverksamheten, ett annat är torget. Malmö Live vill fungera som ett torg.
Det är inte en slump att Arne Jones (1914 – 1976) relief ”Människor på ett torg” återuppväckts ur glömskan i förråden. Ursprungligen gjord 1974 för SE-Bankens kontor på Östergatan, men lagd i malpåse då lokalerna stängdes.
Den stora reliefen är byggd på enklaste vis av mässingsstavar, arrangerade i grupper, som påminner om människors möten och möjligheter. Den vida väggen gav illusion av en oändligt öppen plats. Och Jones spelade med perspektiv och rum precis som Hild gjort i sin skulptur.
”Människor på ett torg” flankeras av Hague Yangs ”Dispersed Three in Live Conjunction”, vilket är konstruktioner av olikfärgade persienner, som hänger framför fönsterväggarna. Det är oerhört suggestivt. Hon skapar rörelser i rummet, som liknar vad Jones gjorde under 1960-talet, då han använde lameller för att bygga föränderliga rum av ljus. Jones och Yang trivs bra ihop.
Jones generation tog ner konsten från piedestalen för ett direkt tilltal, som passar dagens konst.
Kim Hedås har laddat Birgit Nilssons bro med tolv timmars svindlande musik i samarbete med MSO. Promenaden över bron är ett föränderligt klangrum, som kan jämföras med det skiftande ljuset hos till exempel Yang.
Och på den böljande betongstigen fram till huvudingången har Karolina Erlingsson skrivit ner fragment av människors berättelser och minnen från havet. Handstilar och språk som visuell poesi.
Hedås och Erlingsson har gett oss en långsam konst, som Jones skulle ha gillat. Fast han hade kallat den humanistisk.
Malmö Live som ett torg?
Jones ”Människor på ett torg” borde vara centralt med tanke på ambitionerna, men tyvärr går verket inte att uppleva på tillräckligt avstånd för att mässingsstavarna ska förvandlas till människors möten i ett oändligt öppet rum.
Hans ideal var ju piazzan, men reliefens placering gör den till en abstrakt dekoration. Gott så, men nog är det skillnad på dekoration och vision. Precis som det är skillnad på drömmen om piazzan och det påkostade inomhustorg, som Malmö Live är.
I det glappet kan den som så vill läsa en berättelse om samhällets utveckling med Jones relief som en påminnelse om andra visioner än dagens.
Men konsten gör Malmö Live. Något för Malmös politiker att skryta om, vilket påminner mig om att det var länge sedan någon av dem talade om ett nytt konstmuseum.
THOMAS MILLROTH