Texter och anteckningar

Arne Jones var en tystlåten man men desto mer uttrycksfull i skrift, och som ung närde han författardrömmar.

Följande reflektioner kring konst och konstnärskap är hämtade ur katalogen till en minnesutställning (Arne Jones 1914-76) på Prins Eugens Waldemarsudde, ett par månader efter Jones bortgång samt ur Katalogen Moderna Museet.

	”Jag förstår inte vad det skall tjäna till men jag måste göra det.”
– oktober 1969

	”Bilden som är angelägen om mänskliga sammanhang, mänskliga relationer och de symboler som vi talar till varandra med – den vill jag.”
– december 1969

	”För fan, konsten föds inte av brist. Den föds av överflöd. Den föds när hjärna, hjärta och alla sinnen flödar över och bär sig åt. Blodet rusar till händerna som börjar organisera med all kunnighet de inhämtat under sitt liv – och glömt bort att de kan. Hela kroppen synkroniseras att manifestera en idé.”
– januari 1970

	”Jag förstår inte att vi som snart tycks vara de enda människor i detta samhälle som har kvar egentlig arbetsglädje skall utsättas för ett så ofantligt tryck från andra grupper för att rationaliseras i samhället – att underställa oss direkta politiska strävanden till exempel. Ibland tror jag att arbetsglädjen i sig själv är kriterium på ett samhälleligt värde – som samhället glömt. Det måste finnas lust och skapande för att människan skall kunna leva – överleva – också. Det är en social uppgift. Som bland annat gäller konstnärer.”
– februari 1970 OM FORM: ”Det som har form har vilja. Styrkan är en av egenskaperna. Styrkan har en viss gräns. Gränsen är där den syns. Där den inte syns är den svaghet. Formen blir det som syns.                                                                    Form är skillnaden mellan känsla och dess konkretisering. Form är sättet att manifestera – inför andra – en känsla. Form är vägen från en känsla till dess manifestation.” Arne Jones

 

Här följer ytterligare några anteckningar av Arne Jones:

Sabotaget som statsangelägenhet Det var en gång —

en konstnär som var social- d.v.s. personligen- hur han skulle vara social som konstnär visste han inte. – Han visste inte ens om det gick att vara social som konstnär.

Missuppfatta nu inte ordet konstnär!

Enligt Luther är t.ex. en kristen föreståndarinna för ett ölkafé att föredra framför en som icke är kristen.

Det är väl samma sak som att rest. Runan i Sundsvall ägs av Tempelriddare, ölkaféföreståndarinnan behöver inte ett ögonblick tvivla på sin socialitet. Men det behövde konstnären. Många vill ha öl-få vill ha konst.

Det var en gång en konstnär som var skulptör. Han hade åtminstone tidigare varit social. Men så blev han skulptör. Hur?

Jo. Han var färgblind och kunde inte bli målare.

(Skulle det göra ngn skillnad)

Kom in på Akademin och var länge asocial. Det är man när man har gratis modell o.s.v.

Under denna underbara tid skrev jag på väggen en travestering på Ekelund:

ordnings innerlighet

oordnings ,,

ordnings absurditet

Han visste inte riktigt vad han menade -måhända var det en protest mot vad han väntade. Emellertid kom ju den dagen då han slutade i denna generösa skola (som verkligen är den lägsta högskola som finns i Sverige)

Ibland tappade han bort sin socialitet – ibland hittade han igen den. Mest tappade.

Om han nu som social (för att inte säja socialistisk person) också som skulptör- hur förfara?

Oj oj oj. Det finns så mycket att välja på.

1 / Att skulptera arbetarrörelsens historia på en lång relief.

2/ Att skulptera en enda arbetare (vilken som helst)

3/ att skulptera *

Det gäller hela tiden – uttryck. Därmed har jag inte sagt propaganda för något jag själv vill. Utan det gäller uttryck för det som inte finns uttryckt förut och helt oegennyttigt då det ej är möjligt att veta bevekelsegrunder. Det är fråga om verklighetsupptäckt. Till skillnad från verklighetspåtvingande. Min linje är i högsta grad formell. Trés formell. Om man med formell menar att man jobbar med form. Om Despiau är informell då är jag det också. Jag vill stå utanför kategoriken. Informell och formell t.ex. som är bara trams. Det finns informella formella och formella informella. Ingen skulptur kan göras utan form.

*

Form har med organisation och ordning att göra. Den form är bäst som bäst uttrycker en situation. Form innebär alltid en förenkling— därför att det är människans försök att ordna en tillvaro och natur som är komplicerad och kaotisk. Det bästa jag vet som sagts om form är V. Eklunds ”Båge och syra i Vad är verklig Regim ( = Form)-ordnings innerlighet = täthet = nämligen den täthet varur innehåll består”. Ngt. väsentligare kan inte sägas om form. Det är synd att försöka popularisera det ty för varje ord utanför förlorar denna aforism/metafor i exakthet. Om man skulle försöka göra en metafor på denna aforism så skulle jag vilja säga: Form är kruka. Krukans uppgift är att bära och bäras. Är den verkligen lämpad för att bäras och verkligen I. för att bära det den skall bära då är den (med ett föraktat ord) formfulländad!

 

AFORISMER

ANSES ANSPRÅKSFULLA för att de uttrycker en sak kort och inte är en hel artikel på flera sidor

Ett liv

är en fråga Ett svar

en truism

Döden är inte

horisontal

utan bara synbart den är slitningen mellan en vertikal och en horisontal

konst med litet k.

Ingen intervjuade mig sålunda.

Intervjuaren: Vad har Ni för hobby? jag: Att leva

?: Vad lever Ni för? j: Att se hur det går ?: Med vad?

!: Processen, ja inte bara den Kafkaska utan hela

?: Processen är det detsamma som livet !: mm-fast processen säger ju något om livet också.

?: Så ni vill bara se på, inte delta.

I: Läser intervjuaren Sartre?

Processen omfattar väl åhörare o. å- skådare också-om jag är bas — om jag är syra skall jag vara syra utav helvete och salt ska jag vara salt utav helvete ?: Hur ska man veta det då vilket man är?

 

!: Tja-det lär man inte undgå -om man vill. Man får utgå från sina resurser. Jag har armar och ben. Och det är av ngn. anl. självkl. att jag sk. röra på dem.

?:Vad har ni för uppfattning om konst !: Ajaj-nu blir jag nog pratsam.

Har ni lagt märke till att man pratar mest om det man inte vet något. Kort sagt:

Ordkonst är namnet på något som blir till när man gör något annat. D.v.s. jag blir gripen av någonting i levandet-jag vill gärna manifestera det (på gr. av gemen- samhetsinstinkten m.m.)— jag försöker framställa detta något med vissa medel ex. form linjer o. volym. Om jag lyckas manifestera detta något så att andra erfar samma gripenhet inför detta något i levandet då kan man enl. min mening kalla det för konstverk.

Men det är naturligtvis inte nödvändigt att kalla det konstverk det existerar ju ändå. Jag menar att om det är detta jag vill så spelar det ingen roll vad det kallas.

Överhuvud vill jag bara misstänkliggöra begreppen för att kunna återgå till det levande reella. Begreppen låser fast tillvaron.

Jag har mycket svårt att förstå dem som är gripna av begreppet konst och ställer sig vid ex. kavaletten för att göra konst med stort K. För konst är ju något s.a.s. i förbigående.

De flesta ord i denna anhopning är använda i brist på andra.

*

jag har hela mitt liv rådbråkat mig själv med frågan om jag har rätt att vara konstnär-vara ”samhällsonyttig”.

Jag har bestämt mig för att jag har det.

 

Därmed har jag inte tagit ställning mot politiskt och samhälleligt enga­gemang. Men det är människan konst­närens sak.

Att göra propaganda genom konsten anser jag som att lossa sand med teskedar.

Det är förunnat dem som lever bland slogans. Det är många förunnat-men inte mej. Dessutom är propaganda bara en annan sida av reklam och indoktrinering.

En metod-*att stöta på känslor där fakta borde säga mera. En metod att övertyga i stället för informera.

Indoktrinering är fel vilken indoktr. det än är om man inte är jesuit.

”Konst” är ett försök till samtal.

Fast jag är ordkarg.

Jag kan inte samtala med massan utan med individen i massan.

Höga röstlägen utesluter nyanser.

Komplicerade utsagor måste ha nyanser annars blir de slag­ord och följaktligen nivellerade.

Individen i massan-det är delvis jag själv-måste odla sin förmåga till samtal, inte bara vänta på rytanden.

I stället för Konsten åt folket –

Konsten åt människan-om hon vill vara med.

Konstens betydelse i samhället kan

aldrig legitimeras i nuet, endast

i efterhand.

Detta är självklart eftersom det är fråga om ett skapande.

Man kan inte legitimera det ofödda.

Det ofödda föds i det ögonblick det resonerar. I det ögonblick det får resonans. Och då är dess betydelse ett faktum.

Därför är det hybris när revolution- jesusar står upp och predikar vad som skall skapas. Man predikar inte in det ofödda.

jag har bestämt mej för att jag har rätt att vara konstnär-om jag kan.

 

Detta trots att opportunismen breder ut sig. Kanske är det en ny sorts enhetskultur.

Och skulle således göra det möjligt med bred resonans och bred betydelse.

Men jag kan inte med den.

Kanske är det fel sorts opportunism.

Men under denna tid försiggår

inte bara provinsiellt idyllmakeri

utan en trotsig konstruktiv

vilja odlas också som har mera kontakt

med det destruktiva såtillvida att

det hela tiden är ett trots.

Ett trots mot det hot vi lever under.

Om man förr byggde Babelstorn för att nå till himlen kan man nu bygga för att visa att man inte tror på hotet eller för att protestera mot hotet. Desparat byggnad.

Om man alltså betraktar Tinguelys maskin som förstör sig själv som en slutvinjett – på en första etapp.

Vi måste se att den gamla bilden gjort konkurs. Den bild som numera är bara tjat. Picassos Guernica är trots allt bara en renässansaffisch, hur storartad den än är.

Den bild som nu är angelägen har sina förutsättningar i vårt medvetande om att

konstnären skapar utifrån konventioner och skapar nya konventioner.

Det är för vårt vidkommande Lars Ahlins och Lindes förtjänst. Garantilösheten kräver att vi inte sneglar utan skapar i vad vi intensivast upplever i nuet.

Vad konstnären kan göra är att skapa rum för människors känslor människors fantasi = bestämda rum för enkla självklara positiva krafter och viljor.

Jag har en känsla av att det är vik­tigare att försöka gå vidare i fullt trots än att hålla rättarting med upprivande krafter som utan tvivel är befriande även i form av trasiga kugghjul.

För mej är konstnärlig hållning något som innebär medvetandet om att begrepp är begrepp – målning målning-och verklighet något som vi slår huvudet mot ibland.

Att verklighet kan finnas i begrepp och verklighet i målning.

Att det är samma verklighet men olika delar av den.

Vi menar ju samma sak allihopa

Religion, krig, kärlek slagsmål

cirkus liturgi alkohol

medicin stort litet väl

och ve Gudihimlen fan i helvete

och jag själv i ateljén

Varför kivas?

Världen är stor. Men Konsten är störst. För konsten finns inga gränser.

Men huvudsaken är att vi verk­ligen menar inte bara hänger mé Endast det erfarna är farligt om man inte ser det som en stegpinne. Det hotar vår framtid. En rapning mot tyngdlagen. En bugning mot dess upphävande. En gest för att förta en annan gest eller betona en annan.

Socialitet: att betrakta medlet som något att upp­nå resultatet. Att låta bestyren bli medel för resul­tatet. Det ovärdiga resultatet.

Erfarenheten sprider sig som åderförkalkning förstoppning och förlamning. Därför att vi inte uppfattar oss själva som en ström-en livsström.

Vi måste uppfatta oss själva som ett kontinuum. Ett kärl för

*

Spejaren = det intelligenta fostret *

Se på tillvaron som en ovanligt intelligent nyfödd

*

Jag ser fram mot det eviga pratets slut (bubblornas sista dagar) det stora skådandets tid *

Sabotaget som statsangelägenhet

Om man utgår från de olika statsformer som hittills blivit utspekulerade – plutokrati, aristokrati, demokrati, teknokrati, diktatur m.m. skall man finna att där finns inte en enda stats- filosof, inte ens de mest realistiska (t.ex. Machiavelli) som vågat gå så långt att de skapat en teori till ngt som skulle kunna kallas sabotakrati. Enligt min mening (jag är inte statsfilosof – inte filosof alls) är demokrati ett mycket löst begrepp som skulle åtskilligt hårdna-nämligen få form-om man gick ett steg längre och alltså inom varje parti hade anställda sabotörer-särskilt inom det regerande partiet.

Nej! utgå fr. personen ex. skulptören som gör en skulptur och som hela tiden dels gör den på positiv fantasi och dels på negativ fantasi-d.v.s. positiv kritik = den kritik som är intresserad av de goda utgångarna.

 

initierad kritik. Den initierade kriti­ken är naturligtvis en del av byggnads­kroppen eftersom den skulle bli hur lös som helst om inte denna fanns. Den ger form. Den oinitierade kritiken är givetvis en formupplösare inte en form- stramare. Bevis?

*

Tinget är dess uttryck.

Dess objektiva uttryck.

*

Där är skulptörer som gör skulptur för det samhälle som finns Själv gör jag skulptur för ett sam­hälle som inte finns Är inte det en utopi?

Barnen kan inte förstå vuxenheten, fullmäktig- heten

*

Den vanliga kollektivtanken skiljer sig väsentligen fr. den kristna gemenskapst.

Koll. t. är en gem. med utplån. av ind. (ett friv. uppgiv, av ind.) Kr. gem. bygger just på individuellt inspirerad ”kärlek till nästan” (ingen systematiserad kärlek) (standardiserad o.s.v.)

Skilln. ligger ung. på samma våglängd som mina ind.- abstr. porträtt o. modeller, i förh. till andra abstr. konstv. och andra natural, k., andra sakliga, materiella m.m. konstverk

Från min sida en klar reaktion mot såväl stand, död indiv. (egoism) som stand, kollektivism (altruism) Människan dess enda ledning för Guds kärlek.

Icke system.

*

Utopien ”den lekande människan”.

*

Den lekande människan, den lyhörda, lyseende

Rymdens Knutar Bundna hastigheter Orons Kroppar Byggnader för ögat Flanörens konstruktioner Smidda toner

Block av streck i rymden (luften) Balans (med) i (på) vridet äventyr Skådespel för rekvisita

*

önske

När Flanören får stress blir han Konstruktiv(ist).

Flanören får stress när gatubyggarna blir illvilliga.

(Luffarna får str. när landsvägarna blir raka.)

*

Du måste överväga

möjligheten att

Läsa en sten som en sten.

Förblandar du inte språk och

betydelse?

tydning?

*

Mina skulpturer — som är byggnader utförda med bondgeometri känsla för här o där hit o dit o upp o ner o.s.v. ändamålslösa byggnader

*

ordnings innerlighet oordnings innerlighet ordnings absurditet absurditets innerlighet innerlighets absurditet kärleks absurditet

 

Estetiskt camouflage och este­tisk funktion

Redan i titeln är angivet vad som inte är estetisk funktion – näm­ligen estetiskt camouflage.

För att få klart vad som inte är est. funktion kan vi börja med att försöka definiera begreppet est. cam. och så småningom komma fram till begr. est. funk.

Det enklaste möjliga exemplet är blindfönstret. Den arkitektoniska (estetiska) tradi­tionen fordrar ett fönster på ett ställe där det dels är onödigt eller omöjligt (ur praktisk synpunkt). Följaktligen gör man något som ser ut som ett fönster.

Har t.o.m. sett fönster m. blomkrukor.

Låt oss nu inte ta detta alltför högtid­ligt-men låt oss inte glömma dilemmat!

Det ser ut som om de estetiska lagarna skapade av husform, och de praktiska, en annan.

”Vägen ur detta helvete” finner man inte hos funktionalismen lika lite som hos de traditionella stilarna. Nonfunktionalismen har i all sin ortodoxi visat vägen till en lösning genom att envist proklamera det funktionella som — estetik. Det funk­tionella blir estetiskt genom sin aske­tism. Sin asketiska inriktning på det praktiska har sedermera utbytts mot funktionellt.

För konstnären-i den mån han är berättigad i samhället – uppstår pro­blemet: hur skall jag vara funktionell.

Funktionell på samma sätt som arki­tekturen.

Praktiskt funktionell kan konstnären inte vara (annat än i undantagsfall = och då är det praktiska camouflage)-ca­mouflage nämligen för det estetiska.

 

Esteti$kt funktionell kan konstnären vara om han tar fasta på den sociala strukturen i nuet och utifrån den och för den skapar något.

Naturligtvis förefaller det idiotiskt att göra konst utifrån begreppet ”folkhemmet”

Detta är givetvis inte meningen.

Varje riktigt konstverk är själv­klart en opposition. Jfr. ”Det ima­ginära museet” Samtidigt är det frågan om att överlista den institution som bestämmer genom att disponera konstverket så^-att det bestående accepterar sin egen opposition. Detta är konst­närens svåraste dilemma.

Trots att han hela tiden borde få ar­beta med samordnandet mellan arki­tektur och skulptur t.ex. får han mer el, m. ägna sig åt dipl. verks.

Detta därför att de som ha att bestäm­ma om arkitektur och skulptur är totalt främmande för problemet.

I alla tänkbara fall anlitas experter.

Utom i två fall. Det éna gäller konst.

För att man blir kommunalfullmäkti­geledamot är man inte konstexpert. Tvärtom man sitter inne med en makt som är totalt reaktionär. Om man hela sitt liv intresserat sig för sociala frågor och trots detta fått sig till livs 1800-talets uppf. om konsten som lyx, som ind. prest. o.s.v. så har man ingen möjlighet att ens ana att den ”modärna konsten” egentligen är socialt inställd.

Socialt inställd – betyder att den är inställd på att skapa miljö.

Den är inställd på att vara en faktor i kollektivet. Detta är så totalt oförståeligt för alla kommu­nalfullmäktige att man vägrar tro det. Kommunalfullmäktige m.fl. (även statssekreterare) vägrar envist att anse konsten som ngt.

33 socialt.

 

På sätt och vis förstår man det.

Konsthögskolan. Är det en högskola?

Visserligen har Sergel och Grate och Men jämför med övriga hög­skolor.

Men detta borde inte hindra-tvärtom att man åtminstone kunde tro på själva offret. Skulle inte det bevisa vår sociali- tet? Jfr. Sthlms Högskola med Sergelgatan eller dess efterträdare på Söder. Kan man inte hitta ngn deportationsort för utbildning av konstnärer? T.ex. Upplandsg. 3. Gammalt kvinnofängelse.

*

Det som har form har vilja.

Form är vägen från en känsla till dess manifestation.

Manifestation är en mångtydig allmängiltighet.

En allmängiltighet med en genomslagsstyrka.

Styrkan är en av egenskaperna Styrkan har en viss gräns.

Gränsen är där den syns.

Där den inte syns är den svaghet.

Formen blir det som syns

(hörs känns förnimmes)

Form är skillnaden (vägen) (organiseringen) mellan en känsla

och dess konkretisering (manifestation)

Form är sättet att manifestera -inför andra —en känsla.

Form är vägen från en känsla

till dess manifestation Form

Så fort ordet form nämnes – så är det som en anatomisk utlösare för ordet innehåll. Vi har på något sätt vant oss vid att betrakta detta komplex som ett motsatspar.

Vi betraktar det som en kåldolma.

Fodral -(dolaman)-och innehåll (dolma). I svenskan användes ordet dolma dels som innehåll = färs, dels som uttryck för husarrock-vilket visar att den naiva förblandningen mellan dolma och dolaman kan ha det goda med sig att den kommer närmare sanningen än den avancerat naiva tron att det är två skilda saker.

Mitt första påstående blir att det är fullständigt fel att skilja på form och innehåll. Intellektuellt sett är det på sin höjd två sidor av samma sak. Men begreppen är icke väsentligare än verkligheten.

Vi kan skilja på skal och kärna men det är dock en nöt. Vi kan skilja på Fasad och interiör men det är dock hus.

Vi kan skilja på kärl och olja o.s.v.

Vi kommer närmare begreppet om vi tar Ekelunds ord: Vad är verklig form — Regime o.s.v. Ordnings innerlighet innerlighet till täthet-den rät­het varav innehåll består.

*

Det är helt och hållet den hypotesen att allting är till för människan (humanismen) som skapar en sådan kris som kallas ”konstens kris” som gör att konst är värdelös för att den är s.k. obegriplig, som skapar den ena teorien efter den andra för att bli mera ”människan till lags”

Det är helt och hållet otroligt att världen är till för människan utan att människan är till för världen.

Varför skall just konst-av allt i världen -vara begriplig?

 

MAN MÅSTE TIGA

FÖR ATT KUNNA HÖRA *

Den Rena Formen

Ordet form torde ha uppkommit en gång när någon ville göra något speciellt och inte visste hur det skulle göras och se ut.

På ngt sätt är det här tvärtom-jag vet vad form är-hela jag vet det-men kan inte formulera detta – i ordets material.

Varför vill jag göra det. Därför att min formerfarenhet kanske kan bli en förkort­ning av andras formerfarenhet vilket kan betyda att de hinner längre.

Man måste inse sin fåfänga och sin övertro.

*

Vacker form

Vacker är ett konservativt begrepp Vacker är endast en form som man vant sig vid att se – och känna för av någon anledning.

Den innebär ökad stereotypi Formens död = monoform *

Antitecken

Så fort konsten urartar till

tecken

är den inte längre konst den är nästan språk vilket inte är detsamma visserligen kan språk vara konst

men då är det språkbehand- lat på ett oregelmässigt sätt -till poesi —

Konst är alltid ursprunglighet

inte upprepning av redan kända fakta

Om hela världen är formell så är jag informell-aformell Om hela världen är informell så är jag formell

*

En Vitalist räknar bara med + – medan

en progressiv räknar med ■ och en

sökande med x

*

Vi måste någon gång lära oss skilja på betydelsebilder och bilder

*

Torsdag

• väckning

Ring Ragnar Siri om

• kommer Job Lasse
• kommer Plåtslagare

Ring Ulf: Vad är de informellas ’ innersta motivering. Är inte de informella ännu mer beroende av form eftersom deras innehåll inte är beräknat utan kommer av den föregivna informella formen.

*

Expansiv åtbörd Expander

Expandator Expanderator Exparat

Expandör

Pulsator

Kontraktion, Kontraktor

Kraftspel

Krafthjärta

Expansiv byggnad

Konvulsiv byggnad Konvolvos Konvulsator Muskulator Muskelär byggnad Turbinai (åtbördHrörelse)

Herkules, Herkulesator, Herkulator

*

collage med tidningspapper = både allt

*

Konst är alltid ursprunglighet inte upprepning av redan kända fakta.

*

I våra dagar uppträder inte bara kommunala och statl. institutioner och skattebetalare som förmyndare för ”konsten” utan även konsthistoriker.

Man hoppades annars att det var deras uppg. att konstatera det som redan utförts.

När konsthistorikerna upprättar sin egen väderlekstjänst kommer åtminstone underteckn. att uppträda som vädret.

*

Anteckningar (Förskjutningar och närheter)

Jag förstår inte att vi som snart tycks vara de enda männ. i detta samhälle som har kvar egentlig arbetsglädje skall utsättas för ett så ofantligt tryck från andra grupper för att rationaliseras i samhället-att underställa oss politiska strävanden.

Ibland tror jag att arbetsglädjen är något kriterium på ett samhälleligt värde i sig självt-som samhället glömt.

Är det inte alldeles tvärtom också så att politiken borde vara bestyren som åstad­kommer festen = målet för deras strävan.

Är det inte Konsten —nöjena-människans glädje-i varandra-för varandra som är målet.

Jag måste ha fötts in i denna världen bakfram (eller också är det jag som fötts åt rätt håll)?

*

Konstkritiker är ett absurt ord

*

Bildbegreppet – ett alternativ.

Konstverket som katalysator-härdare o.s.v.

Konstverket är ett fenomen, som sådant utsatt för analyser.

Konstverket har icke i sig inneboende entydiga egenskaper som kan kallas ”innehåll” t.ex.

Konstverket är form och denna form bär innehållet oavsett om detta är tolkbart i ord eller inte.[1]

Eller rättare sagt det är inte tolkbart i ord om man inte menar poesi (Dikt).

Begreppsmässigt låter det sig i bästa fall tolkas rent principiellt.

Form och innehåll är inte två begrepp utan ett.

Låt oss sluta att skilja på det uppenbarande och det uppenbara eftersom det ena inte kan tänkas utan det andra.

Vi kan gott etablera en ren formalism.

Öm vi; gör form, i ordets egentliga bemärkelse,

(det finns fordringar även på form) så har den ett innehåll.

Formen är innehållet. /n.

Form finns inom alla konstarter. Men när det gäller Bildkonst så gör tusen profeter anspråk på dels ordmässig tolkbarhet och dels igenkänn­barhet. (t.ex. ”Det vill uttrycka stigning mot djupet” eller ”Titta det är Kolmården”)

Igenkännbarheten är omöjlig att slippa ifrån även om man överlåter en konception till en datamaskin.

Tolkbarheten är i regel konventionella frasers barn.

Konstverkets form är ingenting som är mänskligt eller omänskligt-formellt eller informellt.

Konstverkets form är något som vi gjuter i.

/Jfr. Ekelund)

Konstverkets form är ett kärl där vi vid olika tillfällen stöper oss själva. Hittar oss själva.

Som en stig i en skog där vi gått många gånger.

,,    „ stege där det fattas pinnar här och där och vi

känner den/dem .»          .» rymdfärd vi aldrig gjort

ett hus vi aldrig byggt eller ett träd vi aldrig satt ,,                    ,, ,, „ har byggt „      ,, ,, har

Konstverket är en katalysator i vårt liv.

En härdare i vårt plastliv.

En konsekvens av det vi aldrig tänkt.

Eller en upptäckt vi aldrig vågat göra.

Konstverket är det lika mänskliga som begreppen och lever mellan begreppen (se Enhörningarna (Sand)). Konstverket är vårt enda sätt att komma förbi begreppen som är vårt stora hot.

Det enda sättet att komma ifrån den stora kommersialismen som prejar oss i alla lägen genom reklamen och propagandan mer och mer-det är att utnyttja kommersiella medel till att göra konstverk av den lödighet att vi fortfarande utgör ett motstånd mot begreppens entydiga diktatur.

Det finns alla skäl att tro att logiska begrepp är logiska system och att det finns många livsmedel mellan deras rader.

Bildbegreppen är ett alternativ och kan upptäcka andra, kanske irrationella, lagar. Jag tror att konstens innehåll är människan själv-inte någon i bildmanifesten begrepps- mässig mänsklighet.

Bergmark klagar på kommersialismen. Alla klagar på vädret – men ingen gör något åt det.

Vad är det för fel på Larry Bells plastrum.

Det är ett ting utan innehåll säjer Bergmark.

Det har väl målats miljoner krokiga tavlor som såtillvida saknar innehåll som de gjorts tio gånger förut. En plasthuv som är tom är betydligt renhårigare och mera provokativ om man inte har någon annan form att komma med. Det är i alla fall ett försök till riktare. Ett vattenpass i tiden. I alla krokiga tavlors tid. Som låtsas handla om ”någonting” Plasthuven handlar åtminstone om ”ingenting” D.v.s. den handlar om vår brist på att kunna fylla någonting-med innehåll. Vi skall serveras — innehåll.

 

Vi skall säja efteråt: Det var mycket givande. Va?

Vi är innehållet.

Det enda betydelsefulla med konsten är att den ger former att gjuta oss själva i.

Formalismen är nya sängar att ligga i ,,    ,, plattor ,, stå på.

,,             ,, punkter,, se från.

,,             ,, aspekter på oss själva.

Bildbegreppet är ett alternativ till ordbegreppet.

*

Dej finns form i och för sej form som är plåt

och som inte är plåt form som är ett

och inte ett annat

* ,

Socialismen och kristendomen

är mina korrelat

Om man talar om socialismen

så återstår endast syndikalismen –

som tro (Soc.dem. o. kommunismen är det väl

ingenting kvar av —är det ngn.
som tror
det?)

Kristendomen är eskatologisk – den förverkligas inte i denna världen.

Följaktligen återstår —i denna världen — människan.

*

Har jag trott på socialismen för dagspolitikens skull eller har dagspolitiken kommit av tron på en social form?

*

Man har icke rätt att använda sig av orden ”Smaken är forskellig” om man inte har organ som uppfattar smak om man inte är säker på att uppfatta ens det väsentliga i det som bjuds.

Lindegren skriver i sin dikt

… ”för att vårt enda

rede är våra vingar” (kurs. av förf.) Som var och en kan se är detta obegripligt.

De som inte begriper (omfattas, fattar, upplever) betydelsen av dessa meningar bör över­huvud icke läsa denna bok, ty den är skriven på ett språk som de är obekanta med — nämligen det poetiska språket. Låt oss hoppas att jag inte överdriver.

I varje fall skulle det vara förfärligt om vi vore bundna till den enkla logiken. Poesien är en komplicerad logik.

Amen.

Det finns två måleriska principer:

• Att ha en stor vit yta och skita ner den
• att ha en stor skitig yta och sätta in en ren färg = vitt t.ex.

Det finns två skulpturala principer:

• Att ha ett stort rum— universum och begränsa det-till ett litet rum
• Att ha ett litet rum och spränga det-till universum

*

Kanske rymmer fyndets ögonblick något som förbigås i syntesen.

Har syntesen våldtagit fragmentet?

I valet mellan konstruktioner och destruktioner väljer jag transtruktioner        vänder kappan mot vinden

*

Tektoniska äventyr Konstruktiva äventyr vådligheter tektonisk vådlighet ,, a åtbörder

*

Dans är att försätta sig i obalans

*

Tinget skapar gemenskap. Det förklarar vår gemen­samma ensamhet.

*

”Infinitiver att” accelerera

att känna tillvaron växa

att gren på gren på gren

vara syren och dofta bara dofta och vara blå

att gå in på operabaren och blomma och dofta och vara blå

tänka sej

att bara tänka sej

att slå ut

ha ett vitt ark papper en vit kostym en vit krita och en vit trasa

En konsthistoriker är en person som har så svårt att ”förstå” konst att han måste göra vetenskap = begrepp av fenomenet.