Av Erik Lindegren
Efter det andra världskrigets slut framträdde inom de Olika konst-arterna modernismens andra generation. Krigets tryck, omöjligheten att resa utomlands hade lett till en koncentration på primära problem.
Förhållandet till traditionen hade vidgats och komplicerats. De konstnärer som träffades presenterade sig inte med sina namn utan med sina verk.
Arne Jones kunde presentera sig som Katedral. Däri låg något symboliskt för hela tidsandan. Inom en gotisk katedral ryms alla motsatser från det översvinnliga till det skurrila. Toleransen mot alla mänskliga egenarter och avarter har där drivits till sin spets i en både majestätisk och leende skugga av något gudomligt eller okänt.
Arne Jones blev av olika anledningar den skulptör som i varje fall litteratörerna hade den största kontakten med. Därtill bidrog hans långaluffarvänskap med Lars Ahlin, hans förmåga att liksom t.ex. Arp och Giacometti också kunna uttrycka sin personlighet och sina formproblem i poesi och sist och slutligen det enkla faktum att han porträtterade så många av 40-talets litteratörer.
Lika litet som vi såg någon motsättning mellan rimmat och orimmat, lika litet förstod vi att man måste välja mellan autonom form och karakteriserande, abstrakt. I sina många porträtt utgick Jones närmast från Daumier, han arbetar med överdrifter som både modellen och åskådaren uppfattar som karikatyrer men man bör nog tro på hans uppgift att han i sin porträttskulptur arbetar med överdrifter men inte med vrångbilder.
Här kan man dra sig till minnes Baudelaires uttalande om Daumier att dennes karikatyr-teckning är oerhört frodig men saknar varje spår av agg, avund och elakhet. Man betraktar imponerat alla dessa drastiska tolkningar av typiserade individer, inre attityder, ansikten som de olika ägarna kanske i många fall för länge sen tröttnat på att bära.
Jones har inte fördrivit det mänskliga och alltför mänskliga ur sin konst, ja han redovisar för det även i sina mest abstrakta skulpturer och monument. Däri ingår inte bara ofta fyndigt vitsiga titlar utan också den lekfullt bokstavliga formgivningen som t.ex. kan studeras i hans porträtt av lyrikern Sven Alfons, han som också sammanfattade 40-tals generationens bildkonststrävanden under titeln Unga gotiker. Jones har karakteriserat honom som Konsthistoriker, med alla stilar presenta —där finns spirituell porträttlikhet och medveten syntes av egyptiskt, etruskiskt och afrikanskt.
Utkast till text om Arne Jones
i Erik Lindegrens efterlämnade manuskript,
nu i Kungliga biblioteket.
Av Svante Junker
Arne Jones och hans porträtthuvuden
Nästan allt Arne Jones gjort kan återföras på den mänskliga gestalten, liggande, sittande, stående …
Han växte upp vid en av Ljungandalens stora allfatsvägar förbi Fränsta, i Medelpad, där hans föräldrar drev ett gästgiveri. Människor kom och reste. Han såg på ansikten och gjorde det särskilt noggrant sedan han en dag upptäckt några Daumier-figurer i en veckotidning.
Honoré Daumiers träffsäkra gubbar fick honom att fastna för en annons från Noréns korrespondensinstitut* som lockade med en ”fullständig kurs i karikatyrteckning”.
Han beställde kursen, skickade in sina uppgifter och erhöll kommentarer. Han började skissa giftiga karikatyrer – överdriften satt i system – av ”typer” i sin omgivning.
Under läroåren vid Konstfack, åren som anställd stenhuggare, läroåren vid Konsthögskolan hade han en trängtan att göra porträtt; hela livet kom han att, vid vid sidan av arbetet med de skulpturala verken, syssla med persontolkningar. Det blev ”som en terapi” att få arbeta i nära kontakt med levande modeller som han hade vänskapsrelationer till.
En utställning 1945 på Stenmans konstgalleri i Stockholm, som visade en svit byster av Honoré Daumier, inspirerade Jones att återuppta sina persontolkningar, men nu i lera.
Hos Daumier kunde han studera några av karikatyrkonstens grundregler: överdriven markering av karakteristiska drag, t.ex. en hakas eller näsas profil eller huvudform.
Men det som lockade var inte spefulla överdrifter, utan att erfara närheten till modellen, inkännande människan. Medkänslan fick råda och huvudena byggdes upp med särdragen anpassade efter var och ens utseende och personen där bakom.
Sagt av Arne Jones apropå åtskillnaden karikatyr resp. karaktär:
”Karikatyr är en vrångbild, lika med: överdriver det ’dåliga’ hos människan, m.a.o. moraliserande – men jag överdriver inte bara det ’dåliga’ utan även andra saker, som jag tycker är betecknande för personen och synliga.”
Från och med 1945 började Jones porträttera människor han kände, till en början författare som han fäst sig vid. (Som ung närde han en dröm om att själv bli författare och de första åren i Stockholm var det mestadels författare han umgicks med.)
Det blev så småningom en lång rad starkt uttrycksfulla porträtthuvuden i terrakotta av dåtida författare och andra vänner.
Jones sökte identifikation, med tummarna pressade och modellerade han fram modellens karaktär och själ. Han framstår som en äkta identificator i Lars Ahlins mening när han i sina porträtt finner Erik Lindegrens blå läppar, Ragnar Josephsons gemyt, Karl Vennbergs höga panna och Sven Alfons asymmetriska huvudform. Träffsäkerheten är enastående och bär spår av utdragen möda:
”Modellen sitter på en stol och pratar, jag ser och försöker förstå. Går direkt på leran, arbetar kanske ett par månader. Avbryter när jag blir ’blind’. Efter ett par månader när jag blivit frisk i ögonen sätter jag igång igen.”
Jones recept för sitt porträttskapande löd:
”Illusion av modellen inom ramen för en fri formbyggnad.”
Att identifiera kan sägas vara att iakttaga och helt igenom begripa objektet som överensstämmande med min (och kanske andras) bild och minne av vederbörandes utseendes väsen.
Jones strävan var att porträttet blir likt, igenkännbart, sympatiskt, ”typiskt”, i individuell mening. Jones modeller bär / bar ett namn (och var ofta namnkunniga genom t. ex. sina böcker). Vissa porträtt av vissa människor, under vilka tider som helst, inger trovärdighet.
I vad består trovärdigheten?
Sagt av Jones:
”Bilden som är angelägen om mänskliga sammanhang, mänskliga relationer och de symboler vi talar till varandra med – den vill jag.” /december 1969/
= = =
Jones porträtterande kommenterades av de goda vännerna, tillika ”modellerna”,
Erik Lindegren och Ulf Linde. Återgivet i Nina Öhman 1994, sid 182 resp. 221.
– ”Drastiska tolkningar av inre attityder och ansikten som ägaren i många fall tröttnat på att bära”
/Erik Lindegren 1957 om skulptörens porträttkonst/
– ”Det rör sig inte ens om en avlägsen likhet, utan om en avlägsnad – i mina ögon mycket tilltalande, eftersom jag är måttligt road av att ständigt behöva likna mig själv”
/Ulf Linde 1987 om porträttet av honom i frigolit/
2023-12-23 / Svante Junker
Flitigt lånande från tre olika skrifter, alla med titeln Arne Jones:
Hans Eklund (1976), Rolf Söderberg (1991) och Mårten Castenfors (1993),
samt konsulterande Nina Öhman, som 1994 skrev Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla.
* Not vid fot. Noréns korrespondensinstitut blev NKI-skolan som blev Hermods.