I en kort uppsats har Arne Jones beskrivit sin uppfattning av mångrummet.
” Rum utan filial” har jag kallat denna skulptur. Titeln är en travestering på Lars Ahlins novellsamling `Huset har ingen filial´ men har f.ö. ingenting med denna att göra. Meningen med titeln är bara att framhålla att skulpturen är sluten inom sig själv. Den pekar visserligen i många riktningar men vänder alltid plötsligt tillbaka inåt och omfamnar sina egna tidigare rörelser. Sådana kompositioner kallas ofta ”space time” alltså ungefär tidsrum, och bygger på tanken att man genom att med ögonen följa en oändlig slinga upplever en viss tidsföljd (ett tidigare och ett senare) samtidigt som samma slinga bygger upp ett rum. Volymen, som man alltid fordrar av en skulptur, är i detta fall mera den luft som inringas av slingan än den materiella volym som slingan består av.
Denna skulptur gjordes som en skiss till ett bostadsområde…. Den var avsedd att stå direkt på en berghäll och är därför utförd med tre stödpunkter. Kontrasten av den omgivande vertikala trädmiljön och husets tunga volymer mot den smäckra kompositionen av snedställda linjer och bågar skulle ytterligare förstärkas av att den utfördes i rostfri plåt.
Skulpturen är visserligen inte tänkt som en lekskulptur men jag har haft den meningen att barnen skulle kunna kroppsligen uppleva ett komplicerat rumsförhållande genom att kliva in och ut i den.
Detta sätt att uppleva rum minns jag som en av min barndoms starkaste upplevelser bland lådor och nybyggen m.m. fast jag då inte visste att det hette rumsupplevelse….
Citerat ur Arkitekturens uttrycksmedel, av Sven Hesselgren, Sthlm 1956, sid. 282
På frimärke från 1978 finns hans skulptur Rum utan filial (1951). Verkets namn är en ordlek utifrån vännen Lars Ahlins novell Huset har ingen filial. Titeln vill markera skulpturens slutenhet, allt sker inom stänglarnas våningar. Här finns ingen primär skådeyta, eftersom det är en rundskulptur som skall ses från många aspekter. Skulpturen bildar en slinga som leder ögat på en oändlighetsvandring. Fotografen och konstnären Jan Helge Jansson skapade fotoförlagan till denna gravyr och dokumenterade mycket av Arne Jones konst på foto och film.
Gravör: Martin Mörck
Rundgång i rundskulptur?
Omslagsvinjetten till Lars Ahlins Fromma mord (nyutgåvan Bonniers 1963) synes vara en bild av Arne Jones skulptur Rum utan filial (1951), en ordlek från Lars Ahlins novell Huset har ingen filial (1949), men inte mer än så; skulpturen har för övrigt inget med novellen att göra.
Rolf Söderberg skriver i sin bok Arne Jones (SAK 1991)
”Titeln vill markera skulpturens slutenhet, allt sker inom stänglarnas våningar. Här finns ingen primär skådeyta, ty detta är en rundskulptur som bör ses från många aspekter. Lemmarna bildar en slinga som leder ögat på oändlighetsvandring.”
Varför just denna bild / detta ”rum”, till just denna bok, kan man undra.
Karakteristiken ovan avser kanske romanens tema: rundgångens skrift?
Fromma mord kan läsas på många sätt. Enligt Ahlin själv är detta den berättelse där han fick mest sagt om sin syn på människolivets villkor och alla de olika spörsmål som levandet aktualiserar: politiska, sociala, teologiska, lingvistiska, estetiska, etiska, moraliska. Alla är invävda i varandra, knepiga att skilja ut och hålla isär, eller som huvudpersonen Aron säger: “Det kommer inte till mig i ordning.” Nej, i Fromma mord resoneras om allt mellan himmel och jord, lite huller om buller.
Är det så vi håller på, vi som kallar oss människor; styckevis och delt, mer sällan fullt och helt; förr eller senare återvänder vi kanske till utgångspunkten, för att … , eller bara hamnar där?
För att stanna upp … och fortsätta …
Utgångspunkt? Finns det någon sådan?
Rundgångens leverne?
Vad anser / tror du själv?
/ Svante Junker, ett inslag i liten utställning om Jones och Ahlin, i Ålsta 2013 – 2014. /
Efterföljarna till Rum utan filial 1951:
– Treklang -54
– Elementen -54
– Spiralrum -55
– Kumlan -55
– Sekvens -57
– Resonans -58
– Det öppnaste rummet -59
– Rum för vindar -62
– Plus-minus-rum (- 56) -64