Yngve Berg DN
Konkret: Galerie Blanche.
Måleri, skulptur, teckning: Thurestams konstsalong.
Knut Irwe: Modern konst i hemmiljö.
Lennart Örnebäck: De unga.
Hertha Olivet: Louis Hahnes konsthandel.
VARJE verklighetsbild, även den mest naturalistiska, innebär, naturligtvis ett betydande mått av abstraktion, men tidigare har vi brukat kalla den konst konkret som givit en påtaglig föreställning om den konkreta verkligheten och den abstrakt som frångått abstraherat från denna verklighet. Nu har de modernistiska konstnärerna vänt på begreppen. Det är deras konstverk, en renodlat konstnärlig verklighet, menar de, som är konkret, medan all konst som idémässigt rör sig med naturobjekt bör kallas abstrakt.
Utställningen Konkret i Galerie Blanche bjuder alltså inte på konstverk som föreställer något, utan på verk som vill vara gestaltningar av som det heter i katalogförordet —”de rent konstnärliga idéerna om rörelse- och färgförlopp”.
Det är en strängt begreppsmässig konst, präglad av maskinkulturens ideal av rationalism och precision. Dekorativt överensstämmer den också med den moderna arkitekturens plana ytor och hårda konstruktioner av betong och glas. De I närmaste förebilderna eller föregångarna finner man bland holländska nyplasticister och ryska konstruktivister samt i Schweiz, där under senare tider konstnärer mod liknande, matematiskt renodlade linjer funnit ett centrum.
Den mest, ytterligt gående, man frestas säga mest fanatiskt troende; förefaller att vara Olle Bonniér. Han rör sig med svart och vitt och mindre inslag av rena grundfärger och visar en förkärlek för geometrins mest primära former, horisontala och vertikala linjer och rena kvadrater. I ”Progressiv rörelse” och ”Mångfald” tycker man sig se stadsplaner, och hans med elegans och precision utförda föremål av sprutlackerat stål, plåt, plastic etc. är man böjd att uppfatta som en ingenjörs konstruktionsmodeller och instrument. Ett av dessa konstverk är t. o. m. avsett att rotera med hjälp av en inmonterad motor. Att denna inte råkade fungera vid mitt besök betydde ingenting, och tycktes mig symboliskt, ty någon verklig funktion kan den inte sägas fylla. Olle Bonniérs konstruktioner kan ha en renhet och lätthet, en jämvikt som inger vissa känslor av behag, men de framstår som ett utslag av maskinromantik, av förälskelse i tidens ingenjörsprodukter, och de förefaller mig ganska meningslösa, därför att jag inte kan låta bli att konstatera att de saknar de verkliga ingenjörsskapelsernas grundbetingelse: att vara ändamålsenliga och fylla en praktisk funktion. Denna esteticistiska dyrkan av det nyttigas former förefaller mig i själva verket vara det mest exklusiva artisteri. Som fenomen är det intressant, Och det saknar inte artistiska kvaliteter, men mycket marginal för personligt själsliv kan det naturligtvis inte bli tal om i dessa livlösa, mekaniska konstruktioner.
Karl Axel Pehrson har förefaller det mig inte drivit förmågan att utvinna estetiska sensationer ur sammanställandet av enkla geometriska figurer lika långt som Olle Bonniér. Hans lek med byggklotsarna är tyngre och hans känsla för jämvikten mindre subtil, men hans laboratorieexperiment med brutna linjer bl. a. för att uppnå djupverkningar kan ju ha sitt teoretiska intresse.
Bonniér och Pehrson arbetar med passare och linjal. Pierre Olofsson konstruerar också bilder som inte föreställer något/ men han drar sina kurvor med friare schvung om man så vill naivare. Han är över huvud mindre strängt begreppsmässig; han är t. o. m. inne på det abstrakta: bakom några av hans kompositioner kan man spåra en upplevelse.
Det kan man också i skulptören Arne Jones ”Katedral”, som både kan uppfattas som två mänskliga figurer och som en gotisk valvkonstruktion, däremot inte i hans andra komposition i brons, en ”konkret” rymdfigur med ett fantasieggande, luftigt och ganska graciöst spel av rörelseriktningar och spänningsförhållanden.
Yngve Berg
Ulf Hård af Segerstad. Svenska Dagbladet
Den nya bildkonsten Galerie Blanche
Avskrift av artikel i Svenska Dagbladet 24 mars 1949.
Varje epok har sina konstnärliga uttryckssätt. De förändras, samtidigt som epoken i sin helhet skiftar karaktär. Den just nu allmänna benägenheten att i bildkonsten vilja se något berättat, som försiggår i ett tredimensionellt uppfattat rum, är ett arv från renässansen, då man för första gången lärde sig bemästra perspektivets svårigheter.
Detta trygga, vältimrade bildrum var uttryck för en uppfattning av verkligheten som orubblig och statisk. Med den nyare matematiken och atomfysiken har renässansens världsbild brutit samman. Den statiska världsbilden har ersatts av en dynamisk, där själva skeendet är det enda bestående. Samtidigt har den naturåtergivande, tredimensionella bildkonsten förlorat sitt fundament. Detta är den djupaste orsaken till att vår tids konst – vare sig det är fråga om musik, litteratur, arkitektur, teater, dans, måleri eller skulptur – har sökt sig bort från det statiska mot en växlingarnas, förvandlingarnas, föränderlighetens och rörelsens uttrycksform.
Fyra unga konstnärer, som för närvarande ställer ut i Galerie Blanche, har mera renodlat än tidigare i svensk konst givit uttryck åt dessa tankegångar.
Deras utställning är på ett helt annat sätt mogen än den uppmärksammade exposition de hade tillsammans med några kamrater i Färg och Form för två år sedan.
Det har sagts att Bonniérs, Olofssons, Pehrsons och Jones konst är ”gammal” och har setts tidigare. Detta är såtillvida riktigt som de bygger på föregångarna Kandinsky, Klee, Mondrian, Doesburg, Moholy-Nagy och många andra.
De påstådda likheterna med exempelvis kubismen från tiden för förra världskriget existerar emellertid inte.
De fyra kallar sin utställning ”Konkretion” och vill därmed slå fast att de i motsats till den naturalistiska avbildande konsten, som alltid a b s t r a h e r a r från ett med sinnena uppfattat motiv, i stället k o n k r e t i s e r a r en konstnärlig idé, som inte föreställer, utan är sig själv. Man arbetar med icke-föreställande former och färger, som i sig är reella och kallar därför också sin konst ny r e a l i s m.
Eftersom våra kompositionsregler och andra konventioner om hur en bild skall se ut hänför sig till den från renässansen ärvda tredimensionella och mer eller mindre naturalistiska bilden, gäller inte dessa för den nya realismen. Att se på dessa konstverk med tanke på ”likhet”, stoffverkan eller dylikt är meningslöst, eftersom konstnären inte avsett att ge uttryck åt sådana värden.
Olle Bonniér använder strikt geometriska former förbundna i aritmetiska tal-förhållanden. Denna matematiska ”stomme” kan emellertid inte kallas allmän-giltig och objektiv, eftersom valet av utgångspunkt för talserierna är helt subjektivt och godtyckligt. Bonniérs färger är subtilt nyanserade.
Pierre OIofsson är romantikern i laget, en dunkelt brinnande färgernas, de sammanvävda cirklarnas och välvande rytmernas målare.
Karl-Axel Pehrson arbetar med virilt kärva former och kraftig, ofta brutal färg.
Arne Jones visar två skulpturer uppbyggda av rundlar, bågars spänning och hårt brutna vinklar; ett skulpterande lika mycket i rummet som kring rummet, en formarkitektur, laddad med rörelse-impulser, sammanhållen av sin egen spänning.
Denna utställning är som helhet en av de renast klingande som visats i Stockholm. Den bestyrker att konkret konst rymmer lika stora personliga variations-möjligheter som någonsin en abstrakt föreställande, vare sig den bygger på logiska operationer eller spontan intuition. Den rymmer outtömliga möjligheter till obunden, Individuell upplevelse, men då får man inte glömma dess bakgrund: Den är skapad i den söndersprängda — eller återfunna — enhetens epok, i den oavbrutna rörelsens och det blixtsnabba växelspelets tidsålder, då till och med individens enhet börjar te sig som en illusion.
Ulf Hård af Segerstad.