Olle Bonniér
Naturavbildning — Abstraktion — Konkretion
Prisma nr 2, 1948
”I det konkreta måleriet har objekten försvunnit, medvetandet dragit sig bort från den Yttre form det förut koncentrerat sig på, in i sig självt, och vad mera: med utgångspunkt från den abstrakta idén om totalvärdet av dynamiska krafter, går målaren till verket i avsikten att låta den givna ytan vara det jämviktsfält, där dessa krafter får sin konkreta gestaltning. Formernas mångfald försvinner, ersätts av en form: bildytan med dess otaliga uttrycksmöjligheter.”
”Form och färg är här absolut homogena begrepp, genom att färgplanen bildar en total enhet som samtidigt är rikt differentierad: ett flätande om och kring vartannat, som föder ett obegränsat antal mångrum, vars lägen inte kan definieras. Allt i kompositionen är relativt, labilt, i ständig växling: varje ytdels dynamiska kraft är än positiv än negativ, alltefter ögats inställning till de omgivande kraftfälten. Bilden är än yta än rum – mångrum – men alla dessa rum är helt och hållet relativa och tvingar ögat att vandra vidare: här finns ingen fast punkt. Tidens dimension är här ett fullbordat och objektivt faktum: ingen åskådare kan uppfatta denna bild annat än som en gestaltning av tid”