Elementen, aldrig realiserat monument

Skulpturen var avsedd att placeras i Öresundsparken i Malmö. Den blev aldrig uppförd, men en modell finns på Skissernas museum i Lund. Med 3D skanner har skulpturen återskapats.

Mänsklig byggnad Arne Jones Aluminium, 1973 Luleå Tekniska Universitet

”Mänsklig byggnad” utgör – monumental, imponerande – en fond vid Regnbågsalléns ena ände. Den står på den torgliknande plats som innesluts av universitetsbyggnader, Centek och Teknikens hus och bildar dess dominerande centrum, där den i en grund bassäng vrider sig upp mot höjden ur vattenkaskaderna som sprutar mot dess fot . Den har blivit något av ett kännetecken för universitetet — men så har skulpturen också varit med nästan från början: ungefär två år efter att det som då var Högskolan i Luleå inrättades (sommaren 1971) stod den färdig. Det som ofta kan ses som två motsatser förenas i skulpturen: det tekniska och det mänskliga. Om det tekniska talar material och byggnadselement: t-balkar i aluminium som staplade på varandra bildar två höga pelare. Men om det mänskliga talar det Jones gjort av dessa staplar: genom en successiv förskjutning av balkarna har konstnären åstadkommit en mjukt svängande rörelse; pelarna blir till kroppar som vrider sig runt varandra och söker sig intill varandra i närhet och innerlighet. I Luleå finns ännu ett verk av Jones, betydligt diskretare än Mänsklig byggnad, det är väggfrisen ”Rum, rum, rum” som återfinns i centrala Luleå, Storgatan 6.

Arne Jones och de två kulturerna

Tor Ragnar Gerholm – laborator i fysik vid Stockholms universitet – gör här ett inlägg (DN fre 24 april 1964) med anledning av tävlingen om utsmyckningen av Sergels torg.

Resultatet av pristävlingen om Sergels torgs utsmyckning har utlöst en storm av protester bland sådana som förstår sig på konst. Själv hör jag inte till dessa experter naturligtvis, men besviken är jag likafullt. Jag skulle gärna vilja förklara varför. Arne Jones tävlingsbidrag ”Mänsklig byggnad” skulle, om det kommit till utförande ha blivit en 38 meter hög skulptur av aluminium. Verket består av två figurer som står mot varandra, de svängda ytorna skär in och omsluterer varandra på det mest sinnrika sätt. Ljus och luft spelar mellan dem och omkring dem. Det hela är fascinerande och estetiskt mycket tilltalande. Förslaget är, för att använda ett enkelt och adekvat uttryck, vackert. Men Jones verk är någonting mycket mer än så, vilket man lätt kan övertyga sig om genom att gå till Galerie Burén vid Sturegatan. Där visar nämligen Jones just nu i en sensationell utställning sina senaste arbeten, bland dessa just ”Mänsklig byggnad III”. Vem som helst kan här själv övertyga sig om att Jones konstverk har kvaliteter som når långt utöver de i mera begränsad mening estetiska. Jones har gjort ett inlägg i kulturdebatten. Det är ett debattinlägg på högsta nivå i ett högaktuellt och angeläget ärende. ”Mänsklig byggnad” handlar om relationerna mellan de ”primära” och de ”sekundära” kvaliteterna. Det gäller, om man så vill, de två kulturerna, men då måste man i rättvisans namn också tillfoga att Jones går djupare och når längre än någonsin Sir Charles * gjorde i dennes berömda föreläsning. [* Charles Percy Snow. Ursprungligen artikel 1956 och föredrag 1959, senare publicerat som The Two Cultures and the Scientific Revolution. Utlöste omfattande debatt som ledde fram till den utvidgade uppföljaren: The Two Cultures and a Second Look. Cambridge University Press 1963.] Vad Jones åstadkommer är att han tvingar oss ta ställning till problemet om ”primära” och ”sekundära” kvaliteter, deras inbördes relationer och relativa grad av angelägenhet för oss människor. Vidare: han antyder en lösning, en syntes, som synes mig ytterst löftesrik. Den olycksaliga distinktionen mellan primära och sekundära kvaliteter infördes för över 300 år sedan av Galilei. I en i och för sig berättigad opposition mot föregångarnas godtyckliga klassificeringar och systembyggande, hävdade Galileo att en sant vetenskaplig beskrivning av verkligheten endast kan innehålla referenser till form och rörelse – matematiskt analyserbara egenskaper. Dessa egenskaper kallade Galileo primära. Resten var sekundära kvaliteter, sådant som ”värme och färg”. De existerade därför endast i vår föreställningsvärld, men inte i den av oss oberoende omgivningen som sådan. Därför hörde sådana mänskligt färgade attribut inte hemma i en strikt vetenskaplig teoribyggnad. Galileo säger: ”När jag bildar mig en uppfattning om en kropp eller en materiell substans känner jag mig tvungen att antaga att den är utstakad och begränsad av en form av det eller det slaget, att den är stor eller liten i jämförelse med andra kroppar, att den har detta läge (eller något annat) vid denna tidpunkt (eller någon annan), att den antingen är i rörelse eller i vila, antingen i kontakt med en annan kropp eller inte … Jag kan omöjligen, hur jag än anstränger min fantasi, föreställa mig kroppen utan dessa egenskaper. Men att den skulle vara vit eller röd, bitter eller söt, bullrande eller tyst, väldoftande eller illaluktande – på intet sätt känner jag mig tingad att antaga att den nödvändigtvis måste besitta någon av dessa karakteristika. Tvärtom, om sinnesorganen inte kunnat urskilja dessa egenskaper, skulle sannolikt varken förnuftet eller fantasin ensamma ha kommit på sådana idéer. Jag sluter därav att smak, lukt, färger o s v betraktade som egenskaper hos objektet bara är namn: deras sanna plats är snarare i den mottagande kroppen (hos observatören) – så att om alla levande ting eliminerades skulle dessa kvaliteter försvinna och förstöras.” Demokritos hävdade f ö precis samma uppfattning 2000 år tidigare: ”Vi säger sött, vi säger bittert, vi säger varmt, vi säger kallt – men i verkligheten existerar endast atomer och tomrum.” Men var ska vi nu dra gränsen mellan de primära och sekundära kvaliteterna? Den extremt rationalistiske Descartes uteslöt för sin del endast två områden från vetenskaplig utforskning: Gud och det mänskliga psyket. Allt annat borde, ansåg Descartes, kunna förklaras vetenskapligt. Nu spelade dessa gränstvister inte så stor roll så länge fysikerna nöjde sig med att pyssla med planetbanor och pendelsvängningar. Detta var ju ändå till ytterlighet perifera och likgiltiga ting. Allt verkligt väsentligt låg ju på rätt sida om gränsen, utom räckhåll för dessa smått komiska anförare för den matematisk-vetenskapliga filosofins blygsamma härskaror. Hånfullt och självmedvetet talade man om dessa trångsynta filosofer som ”reducerade elefanten till en punkt med massan m”. Men i dag går vi inte längre lika säkra. Mellan primärt och sekundärt har ideliga gränsjusteringar ägt rum. Tendensen är högst oroväckande. I kärnvapnens och rymdraketernas tidsålder kan naturvetenskaperna inte längre negligeras. Punkten med massan m har förvandlats till relationen E = mc2, och den är sannerligen inte komisk. Den angår oss alla. Men det är värre än så beställt: vi har gått vida längre än Descartes i våra matematisk- rationella anspråk. Linné räknade visserligen sina ståndare och pistiller, men det skedde för systematikens skull. Han klassificerade sina växter i släkten och familjer i bästa aristoteliska anda. Det finns färger, lukter och smaker i Linnès flora. Men våra dagars mikrobiologer dechiffrerar den genetiska koden, reducerar människans idé till gener och DNA-molekyler. Psykologerna tillämpar med oroväckande framgång cybernetiken, den nya vetenskap som som kvantifierar minnet i [informationsbärande] bitar och beskriver själslivets funktioner på matematikmaskinernas språk. Man konstruerar maskiner som tycks uppfylla alla de fordringar som definitionen av begreppet ”liv” ställer. De rör sig, lär av sina misstag, kommunicerar med varandra, kan t o m föröka sig själva. Och dock, någonstans fattas någonting. Någonting saknas som vi inte tycks kunna uttrycka i ord, sannolikt därför att om vi försökte skulle vi nödgas göra det på deras språk, det matematisk-logiska, och därmed vore vi redan på fel sida om gränsen. Ändå vet vi hela tiden detta: mekaniken och matematiken kan aldrig innehålla hela sanningen om den verklighet vi upplever. Men vad har nu Arne Jones med Galileo, Descartes, atomfysik, mikrobiologi och cybernetik att skaffa? Åtskilligt. Det behövs inte mycket fantasi för att i Jones figur se silhuetten av en manlig torso. Jones bevisar, experimentellt frestas man nästan säga, att upplevelsen inte bestäms av materialet. Han väljer för sitt förslag aluminium, en modern metall som för första gången visades för allmänheten på världsutställningen i Paris 1889 (och som då var dyrare än guld). Men han når alldeles samma effekt med trä och med mässing. Inte heller spelar detaljerna i helhetsverket någon avgörande roll. De element som bygger upp figuren kan, visar det sig, lika gärna vara I-balkar av aluminium som träklotsar med kvadratiskt tvärsnitt. Jones accentuerar denna materialets subordination [underordning] och irrelevans genom att bygga upp skulpturen av identiska enheter, material som kan köpas på metallvarumarknaden, balkar av alldeles samma slag som de vilka bildar skeletten i höghusen kring Sergels Torg. I sitt tävlingsförslag, i liten skala, har han använt modellbalkar, men också klotsar från närmaste brädgård. Observera att alla dessa element är identiskt lika. Alldeles som människokroppens yttersta atomära och molekylära beståndsdelar.

Dessutom står dessa byggelement i en mycket enkel relation till varandra. De nedersta balkarna bildar nittio graders vinkel. Paret närmast däröver ställs mot varandra i en aningen större vinkel. Denna lilla vinkeldifferens går sedan regelbundet igen, den adderas från lager till lager så att vinkeln mellan elementen successivt ökar, passerar 180 grader (vid axelpartiet) och överskrider detta värde, varigenom silhuetten får en avsmalnande form uppåt. Vi ser en man, därom kan inget tvivel råda, trots att figuren är uppbyggd av sinsemellan utbytbara enheter av godtyckligt material och sammanställda enligt en generande enkel geometrisk princip. Men nu kommer det dramatiska: vänder man figuren upp och ned, visar den istället en kvinnas torso! (Läsaren kan lätt övertyga sig om detta genom att vända tidningen upp och ned.) Alldeles samma figur som förut visade en man föreställer nu en kvinna. Kan likställigheten mellan könen drivas längre? Kan olikheten i våra reaktioner inför man och kvinna illustreras på ett mera dramatiskt sätt? Vad Jones visar är att även om figurerna kan entydigt definieras i primära kvaliteter, matematiskt mätbara relationer sådana som längd, bredd, höjd och inbördes lägen, kan i alla fall verklighetens ”själ”, dess sekundära kvaliteter inte fångas i dessa matematiska formler. Detta transcendentala något, ”själen”, existerar inte hos verket som sådant, ty detta består ju uteslutande av utbytbara element i enkel geometrisk relation till varandra. Där hade Galilei rätt. Men detta ”något” finns där likafullt, och det är just detta som tycks oss angeläget. Det finns inte i figuren, men hos åskådaren själv, därför att hon är en människa. Vi reagerar olika inför ”honom” och inför ”henne” trots att han och hon visar sig vara alldeles identiska primära kvaliteter. Jones tävlingsförslag består av två sådana figurer, hon och han, ställda mot varandra. Det är enligt min mening helt enkelt genialt. Vad menar vi med konst? Varför är någonting ”vackert”? Är det inte därför att det uttrycker något vi gärna skulle vilja ha sagt men inte riktigt kan formulera? Jones har funnit ett uttryck för vad vi alla känner. Det är framför allt därför som hans skulptur är vacker. Det är en syntes, en fusion av primärt och sekundärt, en bro mellan de två kulturerna. Därför borde, nej – måste, hans man och kvinna få stå på Sergels torg. /Tor Ragnar Gerholm (Dagens Nyheter den 24 april 1964)

”1961 utsågs Tor Ragnar Gerholm till laborator och senare från biträdande till ordinarie professor i fysik fram till 1990, allt vid Stockholms universitet, varefter han blev aktiv som emeritus inom avdelningen för kärnfysik vid Stockholms universitet till sin bortgång.” – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –