Lars Ahlin
Man måste gripa efter ord med full vikt och tyngd när man står inför Arne Jones skiss till Elementen. Här möter man en ovanligt generös skönhet: En gotik, men en gotik som har öppnat sig för det direkta ljuset och inte är rädd för den skapelse som inte är människans verk. Hans skulptur har också öppnat sig mot besökaren: Bjuder in oss i sig och låter oss uppleva sin bild inifrån.
Mycket fint organiserade sinnen och ett känsloliv med väsentliga erfarenheter liksom ett klart och disciplinerat intellekt måste här ha samverkat på ett sällsamt lyckosamt sätt.
Jag är övertygad om att Arne Jones med Elementen har skapat en mötesplats där alla deltagare lyfts in i ett formsträngt och livsviktigt drama, där sinnena når sina gränser och får möta en vision som öppnar och innesluter oss i skapelsens och vårt eget mysterium, så att vi förnimmer hur innerlighetens liv lever i oss och anar något om hur den hela och fulla människans liv är danat.
(Tal när modellen till Elementen visades för första gången.)
Modellen till Elementen var resultatet av en idé Jones fick 1950 i Frankrike och ett samarbete 1954 med Klas Anshelm. Den blev aldrig realiserad i full skala.
Kanske var den ett försök att konkret gestalta konkretisternas fiktivt ”ogripbara rum”.
Rolf Söderberg: Arne Jones, SAK 1991, sid 79.)