Om Arne Jones
Inför Arne Jones skulptur får man känslan att de skapats av en konstnär med självklar tillit till konstens sociala värde. Därav skönheten och sårbarheten.
Här är allt i rörelse, lätt och odramatiskt, från individens centrum ut mot en värld utan gränser, från denna in mot den enskildes hjärtrum. Detta gäller inte minst hans porträtt, som hör till det mest intensivt levande i svensk skulptur. Här är människor sedda, tilltalar och väntar på tilltal.
Jämför Arne Jones skulptur med Alberto Giacomettis! Hos båda finns ett bortskalande av onödig materia, men där Giacometti drabbar oss med människans utsatthet och obotliga ensamhet, hjälper oss Jones genom att peka på detta aktiva deltagande.
Fonden för varje konstnärskap är omvärldens förmåga och beredvillighet att ta emot dess gåvor och här – ur nittiotalets perspektiv, är det lika vackert som uppfordrande att ställas inför Arne Jones.
(Stockholm i juni 1993)
(sid 3 i MM’s katalog 1993)