För att göra det möjligt att få någon förståelse för vad som hände i Venedig 1968 där Arne Jones och Sievert Lindblom representerade Sverige, vill vi publicera några avskrifter av tidningsartiklar som kan vara intressanta.
- Arne Jones svar på artikel av Clas Brunius
- C Brunius svar
- Rapport SvD Martha Larsson
- Rapport Beate Sydoff
KULTURSIDAN Expressen
PROFESSOR ARNE JONES, en av de svenska deltagarna i Biennalen i Venedig, har i anslutning till Clas Brunius Venedigrapporter – sänt oss nedanstående inlägg
Arne Jones:
Därför stängde vi i Venedig
”Varför stängdes den svenska utställningen på Biennalen?”
Under denna rubrik försöker Clas Brunius i en nyhetsartikel i Expressen den 19/6 misstänkliggöra våra (Sivert Lindbloms, Olle Granaths och undertecknads) avsikter. Han skriver att ”alla viktiga personer —- konsthandlare, internationella kritiker, museimän har sett den svenska utställningen”.
Detta är verkligen en sanning med modifikation eftersom utställningen inte var färdig förrän kl 21 den 16 juni, det vill säga dagen innan pressvisningen skulle börja.
För undertecknad var det ett absolut krav att utställningen skulle vara helt klar innan den stängdes eller, rättare, inte öppnades.
Detta bland annat beroende på att jag hade två mobiler. Om dessa inte fungerat till min belåtenhet hade det inte varit tillfredsställande att stänga. Allt kan ju misstänkliggöras.
Jag vill också betona att beslutet om stängning var frukten av ett skeende under de fjorton dagar vi höll på att ordna utställningen.
Frukten av en stigande olust med förhållandena.
Det går inte heller som Brunius skriver ”packa sina grunkor och åka hem”. Det tar betydligt mer än fjorton dagar med de ”grunkor” det är fråga om här vilket inte borde vara någon svårighet för Brunius att förstå.
Dessutom skall en sådan handling beslutas av den svenska Biennalnämnden. Alla mina skulpturer är övertäckta med svart plast utom Expanderatorn som inte är någonting när den står stilla. Lindbloms rum är avstängt.
Vår utställning är stängd som protest mot Biennalledningen. dels för att den historiska utställningen i italienska paviljongen, som skulle ha bildat kärnan på Biennalen, inte blev av, dels på grund av det extra ordinära uppbådet av poliser. Stängningen har ingenting med övriga demonstrationer att göra. Att i denna situation bli beskylld för ”opportunism” känns bittert. Det är tillräckligt bittert förut.
Arne Jones
JOVISST, Arne Jones. Som du säger: allt kan misstänkliggöras, allt kan missförstås. Det är därför jag blev besviken på er demonstration i Venedig. Den var försedd med, allt för många förbehåll, och därför ledde den till att andra fortsatte i samma riktning som ni. Det blev en nästan parodisk inflation i demonstrationer med förbehåll – som Du själva noterade med ett milt ironiskt leende.
Man måste vara kategorisk, om man inte vill bli missförstådd, och dina invändningar mot mitt radikalare förslag att packa och åka hem tar jag inte på allvar. Ingen biennalnämnd i världen kan hindra en konstnär från att ta ner sina grejor – han ensam har upphovsmannarätten. Och om man inte blir färdig med nerpackningen, blir då inte själva handlingen så mycket mer definitiv och slagkraftig, i massmedias ljus, jämfört med ett svart plastskynke
Clas Brunius
Få störningar första Biennal-dagen
Svenskt nej protest mot polisuppbåd
ROM. (SvDs Romred.) Venedigs gondoljärer behövde inte ingripa för att försvara ”Biennalen” när denna öppnades på tisdagen. Bara ett fåtal revolutionära intermezzon inträffade första vernissagedagen, vilket antas bero på att myndigheterna i samråd med utställningsledningen sett till att det fanns polis på Giardiniparkens vidsträckta domäner.
Detta med polisbevakning har utlöst debatt bland utställarna, Och som vanligt går meningarna starkt isär. Det enda land som dock låtit sig avskräckas ar tydligen Sverige som enligt ett anslag på glasdörren meddelar att man ”under förhandvarande omständigheter” inte vill vara med. De båda deltagande svenska konstnärerna. Arne Jones och Sivert Lindblom, är dock kvar i Venedig, där de varit sedan månadsskiftet. De har med sig ett 15-tal verk vardera.
Orsaken till att inte svenskarna vill delta är att utställningsplatsen har avspärrats av poliser och militärer. Under sådana förhållanden anser konstnärerna det praktisk t omöjligt få kontakt med den publik man vill nå. De har dock betonat att de öppnar omedelbart så snart ”bajonetternas skugga” har avlägsnats.
Norge och Finland har emellertid öppnat sina avdelningar i den paviljong länderna delar med Sverige och den danska paviljongen strax intill har också slagit upp portarna. Däremot saknas stora delar av materialet i värdlandet Italiens centrala utställningsbyggnad, tre av fyra franska deltagande konstnärer har handlat som svenskarna och ryssarna har hittills inte kommit.
DEMONSTRATIONER
Efter pop-konsten äntligen något nytt att se på Biennalen: poliser. För första gången i konsthistorien utställs polis, stod det på ironiska plakat som skäggiga ynglingar bar omkring på Markusplatsen till stor glädje för roade flanörer. Demonstranterna kom från konstakademin, som en tid varit ockuperad av venetianska konststuderande. Såsom manifesten visade rådde bitterhet bland dem. Det fanns en manstark polisbevakning för att från första början avskräcka störningsmanövrer. Sådana har frikostigt utlovats i ord och tal. På Venedigs murar och plank står skräckinjagande hotelser såsom ”Venedig ett nytt Saigon” och ”Ned med Biennalen”.
Mera allvar är det i kommunistpartiets plakat vilket förkunnar att ”studenternas och de intellektuellas kamp mot Biennalen gäller Biennalens konst, direktion och samtliga artistiska och kulturella institutioner i Italien. Bekämpandet av Biennalen ingår i bekämpandet av kulturella och ekonomiska institutioner i det kapitalistiska systemet”. Enligt en kommunisttidning har protestgrupper anlänt till Venedig från Rom, Milano och t.o.m. från Sorbonne och Berlin.
Med oblida ögon ser venetianarna allt detta. Biennalen är det mest betydelsefulla av de olika initiativ med konst och turism och nu har affärsinnehavare, gondoljärer och andra haft sammanträden för att diskutera läget och föreslå åtgärder.
Störningsmanövrerna skadar vår stad, förklaras det enhälligt. Som alltid är diskussionerna bakom kulisserna överhettade och även bland utställarna råder delade meningar. En orostiftare bland konstnärerna, Emilo Vedova, har fått influensa och måst intaga sängen istället för barrikaderna. Några italienare protesterar genom att hänga sina tavlor med baksidan utåt.
MARTHA LARSSON
Den sista Biennalen i Venedig?
Det är synd om dem som ställer ut på årets Biennal därför att man inte ser på deras konst lika mycket som man diskuterar den märkliga situation att en internationell konstutställning måste öppna under stark militär bevakning och med stränga kontroller av de inbjudnas passersedlar. Tre olika kontroller måste man passera innan man står i utställningsområdet och man är fri se vad som utställs. Det är en rumphuggen Biennal med flera stängda paviljonger och de stora italienska specialutställningarna obefintliga: om de någonsin blir klara och öppnas vet ingen. Som tidigare meddelats har Sverige stängt sin avdelning och likaså har tre fjärdedelar av den franska paviljongen spikats för som en protest mot den militära inblandningen. Diskussioner pågår kontinuerligt mellan grupper av konstnärer och Biennalledningen, och dessa gäller lika mycket Biennalens vara eller icke vara som enskilda detaljer i deltagandet i år.
I många år har man klagat på Biennalen, på juryn och prisutdelningen, där de flesta pristagarna är bestämda på förhand. Man har klagat på det systemet med nationella paviljonger, det nationella tävlingsraseriet o. s. v. Samtidigt har man rätt allmänt godtagit detta svarta får bland utställningar och älskat det för vad det varit. d. v.s. en rätt behaglig, upplevelse i en erkänt underbar miljö.
Men varje år under en lång tid har man väntat på att diskussionen ska börja om hur man bäst kan få denna internationella utställning möta dagens krav och inte bara fortsätta traditionen från år 1895, då den började.
Och det händer i verkligheten så mycket intressant i konsten i dag att det är absurt att fortfarande hålla kvar ett system där man tvingas gå runt se på tavlor och skulpturer på piedestaler, när det som leder framåt sker inom gränsområdena mellan konst, miljö och arkitektur.
I flera full skymtar detta också på Biennalen. men i enskilda manifestationer i begränsad form. Den italienske konstnären Pino Pascali, t. ex.. som också högljutt deltagit i diskussionen i parken utanför. visar ett rum fyllt med taggiga former som direkt visar på de möjligheter att vidga en formell angelägenhet till att omfatta en större miljöupplevelse, som talas om ovan. Han är en av dem i dag i Italien som nått längst med dessa ”känslomässiga” experiment. En annan är Michelangelo Pistolotto. som skulle ha ställt ut men inte sänt några arbeten som protest mot Biennalen. Pistoletto var också med bland ockupanterna i Milano, Triennalen, som han också skulle ha deltagit i.
Andra konstnärer på Biennalen som vidgat sina idéer till att omfatta nya rumsliga problem är Paris japanen Kumi Sugai som från sitt måleri gått över till skulpturala former i dynamiska färger och skapar överväldigande miljöer av former i rörelse. Storbritanniens Phillip King har länge med sina ”Primary structures” varit inne på dessa problem framträder starkt i sin paviljong, där också Bridget Riley som håller fast vid sina optiska målningar, visar att deras användning var inte begränsad till en enda period och ett fenomen utan leder också fram mot ett miljöbegrepp. Detta gäller också Österrikes Roland Goeschl och hade också Jean Dewasne, Piotr Kowalski och Nicolas Schöffer, de tre paviljongen som stängt sina utställningar. Här kunde Sveriges Sivert Lindblom och Arne Jones betytt en del.
Vad jag vill komma fram till är, att vi i dag inte har något behov av ett statiskt utställningssystem av Biennalens typ, därför att experimenten kan nu inte hållas inom rummet utan kommer mer och mer att omfatta hela miljön.
Det hade delvis Triennalen i Milano förstått med den planerade utställningen ”Il paessaggio Nuovo” (Det nya landskapet) som inte kommer att genomföras i sitt sammanhang, men som säkert återkommer längre fram. Där gällde det att arbeta med själva landskapet och inte föra artificiella element som kunde förstärka känslan. Men mer om detta i samhand med min artikel om Triennalen senare. I varje fall står vi vid en vändpunkt och det är intressant att se att just nu något sker som skulle kunna beskrivas som konstnärernas revolt mot ett samhälle som svikit den och sveket skulle i detta fall bl.a. vara att man inte varit förutseende nog att omforma Biennalen för länge sedan, så att vi i dag kunde uppleva den som en mötesplats för något nytt och experimentellt, i stället för att komma dit och känna igen dem som var experimentella för tio sedan. Men det vore fel att tro att detta är något som bara gäller Venedig eller Italien.
Om ungefär tio dagar öppnar Dokumenta i Kassel och där kommer troligen samma sak att hända som i Milano och Venedig. Och det är något som även gäller oss i Sverige konstnärerna får inte hållas nere till en enbart dekorativ angelägenhet utan måste på ett helt annat aktivt sätt deltaga i en miljödebatt och ett experimentellt samhällsbyggande. Därför får man inte se händelserna i Venedig som studentdemonstrationer av vanlig art med poliser som gör motattacker, utan ett slags kulturrevolution som i bästa fall kan leda till en förbättring av villkoren.
Venedigbiennalen kommer kanske att överleva men den kommer aldrig att bli vad den har varit. Alla hoppas på att den blir bättre, hur det nu skall ske. En lösning skulle vara att vidga gränserna för konstbegreppet och föra in nya sammanhang som just miljö o. d. och kanske slå ihop det som Triennalen och Biennalen var för sig velat visa. Vad tjänar det då till med ett antal manifestationer utan inbördes korrespondens, vad tjänar över huvud taget all nationell reparation till i sådana här sammanhang. När protesten riktas mot Biennalen i Venedig, riktas den inte enbart mot korruption och fiffel i ringen för organisationen, utan för att skapa medvetenhet för en diskussion, som i sin tur kan förändra nuvarande förhållanden.
En märklig Biennal, denna den 34:e, inte särskilt bra och mycket kontroversiell vad beträffar de olika nationernas program. Men mera om det i en kommande artikel.
BEATE SYDHOFF