I bakgrunden ”Expanderator” med sina rörliga lameller.
Arne Jones lutar sig mot ”Ställbart universum”
Frihetens rörelse
av Olle Granath
För åtta ar sedan var jag med om att sätta upp en stor, rörlig skulptur av Arne Jones utanför den svenska paviljongen på Biennalen i Venedig. De yttre omständigheterna var föga lustfyllda. Utställningsområdet var fyllt av polis och militär som agerade skräckslagna inför det femtital studenter som höll Konstakademin ockuperad och som hotade att göra samma sak med Biennalen. Stämningen var spänd och irriterad. Det förekom mycket möten och mygel i korridorerna. En sak var säker: det var inte konstverkens och konstnärernas utställning utan makthavarnas och polisens. ”Expanderator”, den stora skulptur vi arbetade med, tyckte inte om klimatet i Venedig. När vi äntligen hade fått ihop den och sett den gira några av sina storslagna rörelser, som påminde om när båtar med stor segelyta går över stag, låste sig hela den väldiga konstruktionen. Plasten som lagrade själva skulpturens ribbverk mot de tre stora drivaxlarna svällde i den fuktiga värmen och höll hela maskineriet i ett järngrepp.
I det gamla arsenalskvarteret bakom utställningen hittade vi en hantverkare med en stor metallsvarv som blev road av den ovanliga uppgiften och svarvade ur alla plastpackningarna på en dag. Även om vi kände att polisen skulle kunna besegra oss så skulle tekniken inte få göra det. Vi arbetade under trycket av en gemensam utmaning. Materian skulle inte få besegra fantasin.
Sedan gick ”Expanderator”. En avsedd brist på symmetri i konstruktionen gör att man får vänta länge på att se en och samma rörelse återkomma. Jag minns att jag gärna väntade på ett läge där hela konstruktionen vräkte sig över åt ett håll och såg ut som om den skulle riva med sig det tunga underredet och falla ned för den trappa den stod på. Men just som kylan i maggropen gjorde att man kände katastrofen som ett fysiskt faktum rätade skulpturen upp sig med en långsam och saker rörelse, gled fram genom några mer balanserade faser innan den gav sig ut på nya vidlyftigheter.
Det finns skickliga clowner som kunnat utnyttja den berusade människans säregna plastik på ett sätt som påminner om “Expanderators” rörelser. Det finns också moment i dansen som intresserar oss på samma sätt och det är när kroppen tar ut sina rörelser mot gränsen för det möjliga, tycks passera den men återgår till ett utgångsläge för nya rörelser.
Men det som skedde i skulpturen hade också en dimension som fick med hela vår situation i Venedig att göra. Att Känna det möjligas gränser är att leva ett verkligt liv, utan illusioner men också utan övergrepp på andras livsrum. Det lidelsefulla intresse Jones ägnar rörelsen i både statiska och rörliga skulpturer är oupplösligt förbundet med hans intresse för det moraliska livsrum som bör vara varje enskild individs.
Det konstruktiva och prefabricerade är nödvändiga för Jones men aldrig självandamål. Det är det nödvändiga som skall förskjutas och drivas ut på sina hissnande resor mot det möjligas gränser. Lera, sten och fabrikstillverkade metallbalkar är fantasins samtalspartner i en oavslutad dialog om hur vi skall leva. I Jones dagboksanteckningar finns det avskalade aforismer som ar verbalt lika förtätade som hans skisser kan vara det plastiskt:” oordnings innerlighet – ordningens absurditet”, eller en kommentar till hans
”Mänsklig byggnad”:
Det raka och det förskjutna
i sin förening
handlar om
hållning utgivelse
Icke förenade om
ensamhet utsvävning
Jag kan föreställa mig att en av orsakerna till den attraktionskraft dansen utövat under så långa tider och i sả mảnga olikartade kulturer varit just att den så tydligt markerat frihetens gränser utan att använda taggtråd eller andra artificiella och repressiva medel. Ingen känsla av befrielse, ingen extas har kunnat hindra de dansande från att delta i den dialog med det nödvändiga som utgjorts av den egna kroppens beroende av tyngdlagen och de övriga dansandes rörelser och rytm. Friheten är lika mycket till något som från något.
Jag såg när vi arbetade tillsammans med ”Expanderator” hur Jones tog i delarna och handskades med dom. Det fanns aldrig något av den rutinerade hantverkarens rutinerade äganderätt i hans händers rörelser. Snarare verkade han frågande och eftersinnande som om de sökte orsakerna till materians och hela situationens motspänstighet. Det är när han tar i sitt arbetsmaterial som han dansar.
I hans ateljé finns skelett och ruiner av skulpturer som aldrig gått att fullfölja. Ofullbordade resultat av en fantasi och en frihetslängtan så våldsamma att materia och teknik vägrat att följa dem. Har man försökt sig på den sortens steg kan det finnas en tröst och tillfredsställelse i att teckna av en skicklig dansares rörelser. Samtidigt som man vet att den synliga perfektionen aldrig skulle kommit till stånd utan de steg som fick den vältränade kroppen att gå över styr.
Det var en mer än märklig situation att se ”Expanderator” röra sig i Venedig och inse vad den rörelsen betydde i det moraliska politiska kaos som omgav oss.
OLLE GRANATH