Människor på ett torg, Relief
Konsten gör platsen
Malmö Live, Malmö.
RECENSION
Karolina Erlingsson, Kim Hedås, Eva Hild, Arne Jones, Haegue Yang, Gunilla Klingberg m.fl.
Inne i Malmö Live, på ett av de många inomhustorgen, står Gunilla Klingbergs spegelskulptur, som visades på konsthallen i höstas. Den massiva arkitekturen bryts upp i kalejdoskopiska reflexer. Rummet skulle aldrig vara så fascinerande utan skulpturen.
Och centralt placerad framför husen står Eva Hilds ”Rubato” och ger Malmö Live personlighet. De mjuka, oregelbundna formerna tar sig en behövlig svängom med den imponerande men litet väl officiellt imposanta byggnaden.
Hild arbetar med långsamma, utdragna rörelser, ett musikaliskt tema som låter rum gå över i rum så att det känns i hela kroppen. Som att dansa.
Det kommer säkert bli ett konstverk som förknippas med Malmö i framtiden.
Musiken är förstås ett tema med tanke på konsertverksamheten, ett annat är torget. Malmö Live vill fungera som ett torg.
Det är inte en slump att Arne Jones (1914 – 1976) relief ”Människor på ett torg” återuppväckts ur glömskan i förråden. Ursprungligen gjord 1974 för SE-Bankens kontor på Östergatan, men lagd i malpåse då lokalerna stängdes.
Den stora reliefen är byggd på enklaste vis av mässingsstavar, arrangerade i grupper, som påminner om människors möten och möjligheter. Den vida väggen gav illusion av en oändligt öppen plats. Och Jones spelade med perspektiv och rum precis som Hild gjort i sin skulptur.
”Människor på ett torg” flankeras av Hague Yangs ”Dispersed Three in Live Conjunction”, vilket är konstruktioner av olikfärgade persienner, som hänger framför fönsterväggarna. Det är oerhört suggestivt. Hon skapar rörelser i rummet, som liknar vad Jones gjorde under 1960-talet, då han använde lameller för att bygga föränderliga rum av ljus. Jones och Yang trivs bra ihop.
Jones generation tog ner konsten från piedestalen för ett direkt tilltal, som passar dagens konst.
Kim Hedås har laddat Birgit Nilssons bro med tolv timmars svindlande musik i samarbete med MSO. Promenaden över bron är ett föränderligt klangrum, som kan jämföras med det skiftande ljuset hos till exempel Yang.
Och på den böljande betongstigen fram till huvudingången har Karolina Erlingsson skrivit ner fragment av människors berättelser och minnen från havet. Handstilar och språk som visuell poesi.
Hedås och Erlingsson har gett oss en långsam konst, som Jones skulle ha gillat. Fast han hade kallat den humanistisk.
Malmö Live som ett torg?
Jones ”Människor på ett torg” borde vara centralt med tanke på ambitionerna, men tyvärr går verket inte att uppleva på tillräckligt avstånd för att mässingsstavarna ska förvandlas till människors möten i ett oändligt öppet rum.
Hans ideal var ju piazzan, men reliefens placering gör den till en abstrakt dekoration. Gott så, men nog är det skillnad på dekoration och vision. Precis som det är skillnad på drömmen om piazzan och det påkostade inomhustorg, som Malmö Live är.
I det glappet kan den som så vill läsa en berättelse om samhällets utveckling med Jones relief som en påminnelse om andra visioner än dagens.
Men konsten gör Malmö Live. Något för Malmös politiker att skryta om, vilket påminner mig om att det var länge sedan någon av dem talade om ett nytt konstmuseum.
THOMAS MILLROTH