LTH Fontänen

LUM – Lunds Universitet Meddelar nr 3 1997

Universitetsfontän eller laxtrappa?

Det har stått strid kring Klas Anshelms och Arne Jones berömda och beryktade fontän på Norra universitetsområdet i Lund ända sedan dess invigning hösten 1970. Debatten har då och då blossat upp, och fontänen har under årens lopp fått åtminstone fem olika namn häftade på sig: ”LTH-fontänen”, ”Laxtrappan”, ”Fontana di Träti”, ”Döda fallet” och ”Fontänen Fontänen”. Det mest kända av dessa namn är väl ”Laxtrappan” – en studentikos benämning – liksom ”Fontänen Fontänen”.

Det rätta namnet är ”LTH-fontänen”. Det framgår av Klas Anshelms egna skisser och ritningar, som nu visas på Skissernas Museum, tillsammans med modeller, fotografier och annat dokumentärt material kring den famösa fontänen. Klas Anshelm koncipierade, i samarbete med skulptören Arne Jones, LTH-fontänen som en integrerad del av Lunds Tekniska Högskola, när han ritade LTH-området i början av 1960-talet. De tidigaste skisserna på utställningen är från januari 1963, och de slutliga ritningarna till fontänen är daterade 15 november 1966. LTH-fontänen var en hjärtesak för Klas Anshelm, som ju förutom att vara en framstående arkitekt också hade starka konstnärliga ambitioner som skulptör.
Samarbetet med Arne Jones började redan på 1950-talet med den stort tänkta betongskulpturen ”Elementen” för Öresundsparken i Malmö (modell på Skissernas Museum, ej utförd) och Jones vackra kopparskulptur ”Vertikal komposition” framför Fysiologiska institutionens huvudentré 1956. Samarbetet fortsatte med ett projekt 1960 till en fontänskulptur av glas och stål för världsutställningen i Seattle, som visserligen inte utfördes men som var embryot till LTH-fontänen. Av utställningen framgår tydligt att Klas Anshelm var den som till större delen utformade LTH-fontänen – Arne Jones tycks i detta sammanhang mera ha spelat rollen av diskussionspartner. Parallellt med arbetet med LTH-fontänen gjorde Anshelm ett djärvt tävlingsförslag till en fontänskulptur av stål och glas för San Francisco 1965. Förslaget belönades inte med pris, men den vackra modellen finns kvar och har renoverats till utställningen. Han deltog också i tävlingen 1966 om ett nytt vattentorn i Hyllie med en smått fantastisk vision av ett torn i form av en gigantisk fontänskulptur. Ej heller detta förslag kom till utförande, men när Klas Anshelm ritade Sydkrafts nya kontorshus vid Regementsgatan i Malmö i slutet av 60-talet fick han tillfälle att genomföra sina konstnärliga ambitioner med en stor fontänanläggning på Sydkrafts gård. Anshelm gjorde också en mindre fontän av järn och glas för Lunds konsthalls gård (skulpturen finns tyvärr ej kvar).

I särklass
Av de fontänprojekt som kom till utförande står dock LTH-fontänen i särklass. Beställare var Statens konstråd, byggherre Byggnadsstyrelsen och konstruktör tekn. dr Åke Holmberg. Genom att utnyttja Pålsjö gamla dammar skapade Anshelm och Jones med fontänen en brännpunkt i det av Anshelm själv ritade LTH-området. LTH-fontänen är enligt min mening lika central för Norra universitetsområdet som Helgo Zettervalls granitfontän i Lunds universitets gamla campus i söder. LTH-fontänen är en symbios av konst och teknik, en konstnärlig-teknologisk katedral av stål, glas och vatten utan motstycke i världen. Konsthistoriskt sett är den en utlöpare av den konstruktivistiska traditionen i 1900-talets modernism med rötterna i 1800-talets djärva ingenjörskonstruktioner.
Det har varit problem med LTH-fontänen ända sedan starten. Läckage, svårigheter för glaset att klara tryckpåkänningar i sidled vid stark vind samt rent sabotage. Men fontänen har bevisligen fungerat vid åtskilliga tillfällen. Jag glömmer aldrig de båda tillfällen i mitten av 70-talet, då jag hade lyckan att få se den i funktion med vattnet fallande från bassäng till bassäng. Hela skulpturen fick sin förklaring genom vattnet, och jag förstod till fullo djärvheten i Anshelms och Jones visionära skapelse. Men kring 1980 upphörde Byggnadsstyrelsen helt med underhållet av fontänen, och när Skissernas Museum tog upp dess öde till förnyad debatt på utställningen ”Offentlig konst i Lund” 1990 var den delvis en ruin.
När LTH-fontänen var ny, var teknologerna ytterst negativa. I dag, ett kvartssekel senare, har opinionen totalt svängt om. Mot alla odds lyckades teknologkåren få till stånd en sista körning av fontänen den 18 augusti förra året. Det var en vacker sommarsöndag, och evenemanget formade sig till en folkfest med tal och Verdis Rekviem dånande ur högtalarna. För första gången på nästan 20 år cirkulerade vattnet åter i fontänen. Visserligen läckte den – trots alla tappra tätningsförsök dessförinnan – ordentligt på sina ställen, men vad gjorde det denna vackra och oförglömliga augustisöndag?

Arbetsgrupp
Nu har Akademiska Hus – som övertog ansvaret för fontänen efter Byggnadsstyrelsen – tagit bort allt glaset men blästrat stålkonstruktionen. Tills vidare står stålskelettet kvar som en skulptur utan glas i väntan på bättre tider. En arbetsgrupp har bildats för LTH-fontänens restaurering, bestående av LTH:s rektor Thomas Johannesson, teknologkårens ordförande Ulrik Svensson, chefen för Akademiska Hus, Sune Walter, arkitekten Mats Österberg (mångårig medarbetare till Klas Anshelm) samt chefen för Skissernas Museum. Teknologerna har åtagit sig att lösa de tekniska problemen, och sedan skall vi gemensamt arbeta på att finna sponsorer till nytt glas. Ty som Thomas Johannesson sa i sitt tal den 18 augusti om LTH-fontänen: ”Det är inte konsten som har misslyckats, det är tekniken.”

Jan Torsten Ahlstrand