Leonardos broar

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten. Av Christer Lundgren

Självbärande bro,  Leonardo da VinciLeonardo da Vinci gjorde flera studier av broar, både praktiska och visionära. Han använde vetenskap och kunskap i sitt konstnärskap både som målare, skulptör, vetenskapsman, arkitekt etc.

Finns en bro mellan dagens konst och renässansens konst?

I grunden är jag ingenjör och är väl insatt i olika beräkningsmodeller. Brokonstruktioner skall i huvudsak bära tre typer av laster; egentyngd och trafik, som är vertikala krafter och samt vindtryck som är en horisontell last. Leonardo var väl insatt i problematiken om hur man bemästrar dessa.

När man bygger en bro ställs man inför problemet att last och form påverkar varandra. Förenklat kan man bestämma en ”ideal” valvform – en trycklinje. (Håll en kedja i två ändar och låt det hänga, då ser ni att den är bågformad, inte cirkelrund, en trycklinje). Alternativt kan man först välja valvform och därefter anpassa lasten. Exempel på det senare är  Panteon i Rom där man har man istället anpassat materialet så att det har olika densitet hos valvets stenmaterial för att hantera krafterna. Klassiska romerska stenvalv: Om lasten är jämn och valvet har samma tjocklek överallt, blir trycklinjen nästan som en halvcirkel. Gotiska valv, bågbroar: Om lasten är ojämn eller valvet är plattare, följer trycklinjen formen av en hängande kedja som vänds upp‑och‑ner. Broar återkommer ständigt i Leonardos verk, både ikonologiskt och idémässigt, allt från broar, rebusar och utopier, i geografier och i symboliska sammanhang. I målningen Mona Lisa syns i bakgrunden en stenbro med fyra synliga valv. Den är liten och diskret men den är tydligt målad. (Varför har han målat dit en bro?)

Valvet som en bärande vision

Bild ovan ”Katedral”, Arne Jones 1947 Jag kastades in i konstens värld när jag träffade Arnes dotter Ditte och därmed Arne Jones.  Under våra samtal vid köksbordet hemma hos Arne pratade vi om balans, gravitation, krafters påverkan, form etc.Ute på tomten stod en stor modell av ”Katedral” men också ”Rasande balans” och i verkstaden stod ”Up or down” och stirrade på oss. Blicken från dessa skulpturer har aldrig lämnat mig och det samma gäller samtalen med Arne som jag fortfarande minns. Jag har aldrig slutat att fundera på alla hans underfundiga titlar på sina verk. Alltid något nytt att upptäcka. En fråga ligger dock hela tiden och skaver. Har Arnes konstnärskap någon koppling till dåtidens konstsyn trots att han ses som en ”modern” konstnär?

Trattato della pittura

Trattato della pittura är en samling av Leonardo da Vincis texter om måleriets teori och praktik, sammanställda ur hans anteckningsböcker av eleven Francesco Melzi efter Leonardos död. Verket framhåller måleriet som en vetenskap, grundad i noggrann observation av natur, ljus, perspektiv och mänskliga uttryck. Det trycktes första gången i förkortad form 1651 och bygger på manuskript som påbörjades under Leonardos år i Milano.

Trattato della pittura gjorde något radikalt: det gav måleriet en teoretisk grund som tidigare saknats. Det blev en manual för hur man ser, tänker och arbetar som konstnär — och dess idéer genomsyrade europeisk konstutbildning i flera sekler.

Trattato della pittura blev ett av de mest inflytelserika teoretiska verken om måleri i Europa, trots att Leonardo själv aldrig färdigställde det. Dess betydelse ligger i att det formulerade en helt ny syn på måleriet som vetenskap, grundad i observation, anatomi, ljus och perspektiv.

Leonardo da Vinci förnyade konsten genom att förena skarp vetenskaplig iakttagelse med djärv konstnärlig innovation. Genom sina studier av anatomi, ljus, perspektiv och naturens strukturer utvecklade han ett helt nytt sätt att förstå och avbilda världen, vilket gjorde honom till en av hög­renässansens mest formande krafter. Hans arbetsmetod blev ett ideal för konstnären som samtidigt forskare, uppfinnare och visionär.

Och ja — det finns en tydlig parallell till Arne Jones.

Arne Jones förenade också konstnärlig formkänsla med undersökande, nästan vetenskaplig nyfikenhet. Han arbetade med rörelse, balans, matematiska principer och rumsliga strukturer på ett sätt som gör att han, precis som Leonardo, kan beskrivas som en konstnär som tänkte bortom det rent estetiska. Båda såg konsten som ett sätt att utforska världen — inte bara avbilda den.

Men det har skett förskjutningarna i konsthistorien: från Leonardos objektiva, naturbaserade konstteori till dagens subjektiva, betraktarbaserade konstuppfattning. Leonardo menade att konstverkets sanning finns i naturen och i konstnärens förmåga att avbilda den. Dagens konstvärld menar att konstverkets mening uppstår i mötet med betraktaren. Men de två synsätten är inte så oförenliga som de först verkar.

Leonardo öppnar för tolkning genom hans teknik som suddar ut konturer och skapar tolkningsutrymme (sfumato). Mona Lisa är ett perfekt exempel: leendet är inte entydigt. Ett verk som kräver betraktarens aktiva tolkning ligger nära dagens idéer. Leonardo ser konst som en process, inte bara ett objekt. Hans anteckningar visar att han tänker i relationer, rörelser, förändringar. Det är inte långt från dagens syn på konst som interaktion snarare än produkt.

Kreativ dagbok utgiven 1971, Almqvist o Wiksell I boken kreativ dagbok skriver Arne följande: Jag hade av en händelse upptäckt att en stram form uppstod när man förskjuter delarna i en rak stapel. (Svårigheten i skulptur är att alltid kunna behålla spänningen i mjuka och böjda former). Detta borde i och för sig inte vara någon ny upptäckt eftersom jag väl inte kunnat undgå att se  arkitektur gjord enligt principen ”hyperbolisk paraboloid”, där man åstadkommer en böjd yta  med raka element, men ett registrerande av en teknisk princip är dock inte detsamma som en upplevelse av en ny möjlighet till gestaltning. Min kommentar: Texten ovan visar att Arne var väl förtrogen med en mängd tekniska principer och beräkningsmodeller. Hyperbolisk paraboloid är alltså principen om en sadelformad yta som kombinerar paraboliska och hyperboliska kurvor. Den är matematiskt elegant, mekaniskt mycket stark och visuellt dramatisk – därför älskar både ingenjörer och arkitekter den.

I Arne Jones konstnärskap finns en hel värld att se och tolka. Hans underfundiga titlar på sina skulpturer ger ofta en ledtråd men inte hela meningen vad du som betraktare uppfattar. Människans broar, Expanderator, Pulsator, Ställbart universum etc. Gå gärna in på hemsidan. Där finner ni mycket information som kan ge er en fylligare bild av hans konstnärskap. Arne Jones – Arne Jones konstnärskap

Det finns inga regler för att uppleva Arne Jones konst även om titlarna ibland kan ge oss en ingång. En palett av titlar som nuddar vid vår civilisations kulturella obrutna kedja. En del blir självklart något som vi alla kan se. Annat blir mer speciellt, sådant som har med en särskild upplevelse och kunskap att göra och som har en personlig innebörd. Upplevelser kan inte alltid hänföras till bestämda sinnesförnimmelser. Ett konstverk skapar en mängd intryck som tillsammans ger en känsla, en stämning som bottnar i vår egen erfarenhet och kunskap. Just där blir dom osynliga delarna ännu mer levande än de synliga. Formerna blir levande med ett innehåll och associationer som blir dina egna men som i grunden lyfts fram av konstverket.

Text: Hans Eklund  Mer än de flesta skulpturer har Arne Jones utsträckning. De har alltid hävt sig ur sitt underlag: jorden, marken, golvet och postamentet, varav det senare inte gjorts som en stödjande plint, utan som en bildkontrast nästan löst från själva formen. De har hävt sig som mänskliga organismer avskalade på allt utom sina bärande konstruktiva element, en gång identiska med den som ingår i ett gotiskt rumsförhållande med namnet katedral, ett diagram av spänstigt bärande lemmar inbegripet i ett motställt människopar. De har rest sig som bautastenar och sökt det svävande i en danserskas centrifugala piruetter. Sammansatta abstraktioner har med allt ivrigare åtbörder sökt sig uppåt, ett försök till en markerad och mångsidig frigörelse från tyngdlagen. Dessa gester har inte varit obundna, utan byggda som av en arkitekt eller av en frigjord orsakslag: liksom ett stort knippe flacka orgelpipor lösgjorda av en sprängton i en stigning och ett fall, åter fast sammanhållna av ett nytt ackord. (sid 44 i Moderna Museets katalog 1993)