Så gjorde han sina porträtt
ARNE JONES gjorde mest porträtt på sådana som han kände, mer eller mindre; hans skulpterande hand styrdes av medkänsla. Huvudena byggdes upp med överdrifter som var måttagna efter vars och ens personlighet. Han överdrev inte enstaka detaljer utan en massa andra saker som han tyckte var betecknande för personen.
Valde han härtill ett ansiktsuttryck för var och en, fick han också fram porträtt som var helt utan symmetri: karaktärer.
VID VARJE sittning för Arne Jones fick den porträtterade vara med om en arbetstakt som gick upp och ner. Bilden fick växa; den byggdes utifrån en kärna med små och stora lerklumpar.
Men själva handarbetet ändrade sig lika mycket. Små lerkulor trycktes på, en efter en. Detaljer skrapades, slätades ut. Huvudaccenter jämnades för att verka bättre. När huvudet började få en helgjuten, nästan naturtrogen karaktär, var stunden inne för att ge den en verklig karaktär och stadga.
MED EN Kort avsågad bräda, kortändan av den, började han sedan bearbeta sin redan länge skulpterade huvudvolym, stötte den ordentligt på den breda kraftiga kavaletten — gick runt om och attackerade från alla håll, alldeles koncentrerad.
SÅ SLÄNGDES den grova ohyvlade brädan åt sidan. Avslutande retuscherna följde. Det gick som ett lekverk, och det var oerhört roligt att då prata med honom om allting. Han var insatt i allt.
Text – Hans Eklund
