Av Christer Lundgren (Svärson till Arne Jones)
Under dom åren som jag hade möjlighet att träffa Arne Jones, minns jag särskilt den gången då han höll på med att skapa ”Skiss till katakombvägg”. Ett verk som ställdes ut för första gången på Buréns Galleri 1970 och som numera finns på Moderna Museet.
Det fyllde mig med en närvarokänsla, ett verk som vittnade om Arnes suveräna känsla, skicklighet och djupa kunskap.
Skiss till katakombvägg och våra efterföljande samtal har förföljt mig under alla dessa år. Tvingat mig att fundera och förundras.
Arne Jones umgicks med inte bara med författare och konstnärer. Han kom genom att utföra en mängd porträtt i kontakt med framstående personer inom bl.a naturvetenskap och humaniora.
Han umgicks flitigt med t.ex. Professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm som på ett initierat sätt lyfte fram skulpturen ”Mänsklig byggnad” i debatten om Utsmyckningen av Sergels torg numera placerad på Luleå Tekniska Högskola.
”All vetenskap är bara en förfining av vårt vardagliga tänkande” skrev Albert Einstein 1936 i en artikel som handlade om fysiken och verkligheten. Denna förfining av vårt vardagliga tänkande gäller också konsten.
I ”Skiss till katakombvägg” finns också ”Möbiusbandet” som redan på Stockholms utställningen användes i en skulptur av Arne Jones, en symbol för evigheten redan under antiken. Kanske ger det en ledtråd till dom gåtor och frågeställningar som man måste ställa sig när man närmar sig Arne Jones konst. Olösta gåtor och obesvarade frågor som omgärdar det mänskliga vetandet.
Den mest intressanta med konsten såväl som miljön är att den är komplex och icke-trivial. Aldrig helt rätlinjig men heller aldrig helt oordnad. Därför finner vi glädje i att betrakta den. Olösta gåtor och obesvarade frågor omgärdar alla områden av det mänskliga vetandet. Många av dom är eviga – de har alltid varit gåtor och kommer alltid att förbli det. Vetenskapen och forskare har numera kommit en del på spåren. Men ju mer vi vet desto fler blir frågorna.
Geometri och moln
För flera år sedan var jag på Peter Greenaways utställning kring Ikaros myten ”Flying over water” på Malmö konsthall. En konsthall som har ritats av Klas Anshelm, en av Arne Jones bästa vänner.
Jag gick in i konsthallen och redan i entrén möttes jag av ljudvågor som förebådade denna mäktiga utställning. Man kom in i dunklet och en viss vilsenhet uppstod, denna nästan kliniska ordning, numrerade stationer, oordningens ordning. Dom eviga myterna som aldrig blir inaktuella. Myter som vi bär inom oss.
Jag gick fram till station ett, pelare med associativa föremål om att flyga. Och min blick fastnade på ett namn….
Arne Jones … Boken Vinteroffer
I en av Peter Greenaways montrar, en uppslagen bok som har illustrerats av Arne Jones. Arne och Klas som skapade vattenskulpturen utanför Tekniska Högskolan i Lund.
Ett sammanträffande? Ödets lek med verkligheten? Plötsligt insåg jag att det handlar om flera sammanträffanden… flera paralleller.
Ikaros, som myt…. Högskolans fontän som något mer än bara en fontän.
Arne Jones började som bildhuggare, högg in negativa bokstäver, tecken, i mörka gravstenar. År 1937 skulpterar han ett ”I” i sandsten. Ett tecken. En ikon av konkret föreställande bilder. Skrift utgör alltmer förenklade avbildningar av ting. De trycktes in som negativa former i enkla lerplattor. De är också bilder av tidiga agrara kulturer. ”A” oxens huvud och horn. ”I” handen som är uppsträckt.
Valet av bildtecken tycks vara avgörande för utvecklingen av mer komplexa tankeexperiment inom skilda kulturer.
I Thomas Millroths bok om Olle Bonniér finns ett intressant stycke som har beröringspunkter med Arne Jones.
”Det handlar om den ej genomförda utställningen ”Svart Magi” med Olle Bonniér, Arne Jones, Karl-Axel Pehrsson och Pierre Olofsson, på galleri Samlaren år 1951. Millroth skriver där att om utställningen hade kommit till stånd hade det skrivits konsthistoria. Nu kom det att dröja sex år innan en jämförbar händelse inträffade, då i Paris, där Yves Klein visade ett tomt galleri.
Man kan bara spekulera i vart denna väg hade lett och vad denna diskussion hade skapat för konstnärliga förutsättningar. Bonniérs tankar kretsade kring konsten och verket. De två behöver inte vara ett, eftersom konsten uppstår som en psykisk rörelse i betraktaren. ”
Teori är att synliggöra, att visa fram något, att göra det spektakulärt. Teori och teater har samma ursprung i det grekiska språket. All vetenskaps rötter är magiska. Från pytagoréernas talmystik till nutida fysiks spekulativa hypoteser. Tyngdkraft, krökta rum, kvarkar. Vårt vetande växer inte, det förskjuts. Vi blir lite klokare men knappast visare.
Vetenskapen söker det specifika i det generella medan konsten framställer det allmänna genom det enskilda.
Fontänen som en bild av kunskapens träd
Dom bygger en fontän som är en vision, en tanke, ett tecken. Världsträdet, livsträdet och kunskapens träd.
En syntes av himmel och jord, eld och vatten.
Fontänen, träd som pumpar vattnet upp i rymden, moln och rymd som omsluter livets processer. Stora stålbalkar i geometriska former, genomskinliga glasbasänger speglande sig i himlens rymd. Vatten, förutsättningen för liv och därmed vår kunskap transporteras, länkas från skål till skål.
Det eviga kretsloppet, urvattnet, rymdens oändlighet och cyklisk tid. (Den indoeuropeiska kulturens tid var cirkulär, en tanke av svindlande skönhet.)
Vår tids inriktning på teknologi och naturvetenskap, rymmer också symboliska dimensioner. En vision som kolliderar med dåtidens bristande teknik.
Vid denna tid var Arne Jones i full färd med att planera och skapa några av hans mest framträdande skulpturer för Biennalen i Venedig och som resulterade i Yin Yang, Expanderator, Pulsator, Mänsklig byggnad och Ställbart Universum.
Expanderator (Moderna Museet, Stockholm)
Här kan man se hur han utvecklar den skulpturala tanken med trädet i Expanderator, men nu i en fysisk rörelse.
En rörelse som till synes sker slumpmässigt och kaotiskt. En organisk rörelse i konflikt med en rätlinjig, teknisk uppbyggnad. Det naturliga i konflikt med det rätlinjiga.
Det finns en anmärkningsvärd samstämmighet i användningen av och den symboliska betydelsen hos livsträdet i nästan alla kulturer och i de allra äldsta myterna. Dess ursprungliga mytiska funktion är som världscentrum, en levande axel stående på världsbergets topp och sträckande sig upp till himlen.
Själva trädet omfattar tre nivåer; dess rötter växer ner genom jorden till underjorden, medan stammen reser sig genom människornas värld och håller upp kronan mot himlens ouppnåeliga höjder.
Men i mytisk tradition är trädet inte bara världsaxeln (axis mundi), en förbindelse mellan underjorden och gudarnas rike; det är också vägen längs vilken schamanen, konstnären, stiger upp och ner på sina extatiska besök hos de himmelska andarna eller de dödas själar. Överflödande på sommaren och naket på vintern symboliserar det liv och död och växlingen däremellan.
Men trädsymbolen hänger också ihop med människosjälen och tanken, där den har att göra med personlighetens utveckling.
En ytterligare aspekt, som exemplifieras av Kunskapens träd på gott och ont i Mosebok, förekommer också i indisk och nordisk mytologi. Detta slags träd står vid livets källa och skänker kunskaper och upplysning.
Yggdrasil hade tre rötter, som sög vatten ur var sin källa.
Pulsator I och II (Moderna Museet, Stockholm)
Västerländsk fysik och österländsk naturfilosofi tycks med skilda utgångspunkter och angreppssätt alltmer närma sig en samstämmig bild av Rummet.
När Einstein i sin relativitetsteori som beskriver inte bara rummets egenskaper utan också tidens egenskaper och därmed visade på att världen har fyra dimensioner och inte som vi tidigare har trott bara tre.
Som fysiska skulpturer i tre dimensioner är dom formade som långsmala pelare med horisontella skenor. Ser man dom uppifrån är dom formade som en triangel ”Pulsator I” och en femhörning ”Pulsator II”. En geometri som studerades av dom gamla grekerna och även tidigare kulturer.
Men hur åskådliggör, visar man på tiden?
I nästan oändligt långsam pulsering omformas skulpturen i en meditativ rörelse för att vi skall varsebli tiden. Vi ”ser” tiden.
Rolf Söderberg skriver i sin bok om Arne Jones
”I katalogen Rörelse i konsten för Moderna Museets utställning i maj-september 1961 skriver Pontus Hultén om Jean Tinguelys ”Hommage å New York”, den mobil som förintade sig själv inför åskådare på Museum of Modern Arts gård. Hultén kallar verket det ”autodestruktiva konstverket”. Den nya konsten är på väg att bli aktiv och dynamisk, den söker sig bort från en statisk världsbild och ett samhälle som kämpar för stabilitet. Den nya konsten är avundsvärt frigjord från lagar och system. Den är anarkistiskt vacker men farlig, ett attentat mot etablerad ordning.
I dagens självdestruktiva samhällen är måhända det självförstörande konstverket den adekvata spegeln. Men när Arne Jones vid 60-talets mitt ”gled in i en mobil period”, som han själv uttryckte det, var Tinguelys ideologi honom främmande. Jones hade tidigare trott på den rörelse i konsten som funnits sedan urtiden, den illusoriska. De mobiler som tillkommer nu blev (liksom hans tidigare stabiler) meditativa, på gränsen till introverta. De representerar humanism i stället för nihilism men de söker naturligtvis även de en ny frihet, en sektor utanför den etablerade ordningen.”
I diskussioner 1926 angående kvantfysik skrev Einstein i ett berömt brev följande kommentar ”Teorin ger mycket, men den leder oss knappast närmare den Gamles hemligheter. Åtminstone jag är övertygad om att han inte spelar tärning.” Bohr, som var en av upphovsmännen till vad som kallas Köpenhamnstolkningen lär ha svarat: ”Tala inte om för Gud vad han ska göra!”
Ställbart Universum
Tanken var att Ställbart Universum skulle röra sig med små elmotorer monterade på varje liten axel och styras slumpmässigt. Men dåtidens teknik och styrmedel i form av datorer fanns inte tillgängliga då. Istället gjorde Arne Jones en film där varje liten rörelse filmades med en bildruta i taget och fram träder en skulptur som visar på ett föränderligt och expanderande universum. En film, ett konstverk i sig.
Konsten uttrycker det grundläggande behovet av mening. En himmel med moln är en bild som finns i buddhismen. Den illustrerar skillnaden mellan självet och dess innehåll. Att skilja mellan medvetandet och medvetandets innehåll är en fundamental distinktion i mystiken. Tankar, impulser och förnimmelser är molnen. Bakom dem finns himlen. Den himmel mot vilken allt äger rum. Det har ingen form, ingen färg och ingen vikt.
Moln, himmel och jord.
Skräck för tomrum, kan ta sig uttryck i lasten att fylla allt till bristningsgränsen. Det ställer det estetiska kravet att hushålla med uttrycksmedlen på prov. Men konst handlar om att skapa rymd, inte att ockupera rymd, som Olle Bonniér formulerar saken.
Kring antikens gudar fanns glänsande moln. Rykte, ära, glans och härlighet.
Moln har struktur men ingen permanens. Moln saknar yta. Och tomrummet är inte tomt. Rymden har struktur – numera.
Yin Yang
Vid ett tillfälle nämnde Arne att han var fascinerad av brädstaplarna på sågverken. Balkar som tecken för kunskapen i det västerländska samhället.
Kunskapen som med språk, matematik, kultur, vetenskap växer, staplas ovanpå varandra. Lockar till nya kunskaper.
Hur högt kan detta kunskapens träd växa? Det utsätts för oberäkneliga stormvindar. Det ovissa, det okända. Vad håller detta på plats? Stadiga grenar, stammar med förbindelse med underjorden. Schamanen – Konstnären. Kulturbäraren som samhällsbäraren. Binder samman årtusendens kunskaper och ger det stadga och näring.
Kan konsten utveckla visioner och uttrycksformer som förmår att förmedla och kritiskt genomlysa denna genomgripande process av ökat vetande, dess sociala och etiska implikationer.
Det är vad Arne Ruth angett som en av utmaningarna inom konst och kulturkritik. Det kunde innefatta två verksamhetsområden för ökat vetande och för fördjupad kunskap, en konstvetenskap och en vetenskapskonst med syfte att synliggöra klyftan mellan tekniska och estetiska värdeskalor.
Skiss till katakombvägg
Några år senare gör Arne Jones ”Skiss till katakombvägg”
I november 1969 skriver han.
”Jag skall göra en hel vägg med sammanställningar. Mura in temat av Ying-Yang. Det händer egendomliga saker när man ser inmurade konsekvenser. Ser bara en del. Konsekvenserna blir nya former.
Är det kanske symptomatiskt eller t.o.m. symboliskt att jag murar in dem, att jag låter mitt tema försvinna in i en vägg. Är detta avsked eller protest eller bådadera? En demonstrativ död?—
Det föll mig in att det liknade katakomber. I ett rus av protest- glädje och defatism och sedan ett klart inseende av våra villkor kom orden ”skiss till katakombvägg”. Uttytt: ”Konsten” skall nog fan överleva all materialism, all fetischism, all kommersialism, all standardhöjning, all status och all opportunism om den så skall leva i en gravkammare. Det är mig icke fjärran – det var min ungdoms arbetsmiljö. ”
Vilka är då hans teman?
Olle Granath skriver i Dagens Nyheter 1970
”Liksom kineserna har Jones, genom motsatsernas spel, funnit Tao, lagbundenheterna i naturen. Detta har han redovisat i ett verk, ”Skiss till katakombvägg”, som jag uppfattar som gripande i sin trevande ödmjukhet. Jones håller fram en bild av människans förmåga att kommunicera, och han visar upptäckarens lyckliga förvåning, inte uppfinnarens självmedvetenhet. Fragmenten av Ying och Yang, rimmar på bröstkorg och bäcken, blygd och blad, spätta och båtskrov, Venus Willendorf och Michelins gubbe, och över alltsammans blickar det blinda ansiktet av en kykladisk idol. Den påminner om ursprungets hav, livs början och livs slut. Vägen däremellan, Tao, är kantad av dessa likheter och lagar som vi inte kan undfly, bara lära oss behärska på samma sätt som Jones själv.”
En katakomb, en vägg, en skulptur, som ett uttryck för vår expanderande värld och vårt expanderande kunnande med rötterna i en Indoeuropeisk tradition. Från Willendorf till Kvantfysik.
Det minst intressanta i ett bra samtal är det som sägs. Det intressanta är alla de tankar och känslor som under samtalets gång rör sig i huvudet och kroppen på de samtalande. Arne Jones var ordkarg, men han samtalade alltid och hela tiden.
Asaguden Valand och den grekiska guden Ikaros…
Med vingar brända och genomborrad av spjut föll Valand döende till marken. Han stred in i det sista, men dukade slutligen under för ett slag med den ödesdigra hammaren, den hammare som var orsaken till hela fejden.
Så slutar sagan om Valand, konstnären i asagudarnas värld.