Texten är ett utdrag ur Torbjörn Hassbergs uppsats som finns i sin helhet på www.arnejones.se
Efter sin utbildning i klassiskt skulpturarbete gjorde Arne Jones uppror mot detta genom att tänja på former och uttryck för att fånga det väsentliga i sitt nya formspråk.
Under modernismen kom en reaktion på 1800-talets akademiska idealism och borgerliga salongskonst. Den vände sin uppmärksamhet
bort från de gemensamma upplevelserna, dvs. alla referenser till det litterära innehållet, som berättandet, metaforen, allegorin och illusionismen. Intresset riktas istället mot det egna hantverkets medium och material, perspektivets stegvisa upplösning, upptäckten av dukens platthet och färgens autonoma status. Detta innebar att man kom att fästa en ny och större vikt vid formen. För skulpturens del kom utvecklingen efter 1900 ur måleriet och inte ur den traditionella klassiska skulpturtraditionen, med företrädare som Auguste Rodin (1840-1917), Maillol och Despiau.
Det var istället Paul Cezanne (1839-1906) som, genom sitt krav på klarhet i formen och en arkitektonisk princip i kompositionen, lade grunden till en ny klassicism, en konst präglad av måttfullhet, klarhet och lugn.
Redan som elev på Konsthögskolan gjorde Arne Jones skulpturen Dubbeltorso 1945 en liten modellerad skulptur som gjöts i brons och fanns med på debututställningen på Galleri Acte i Stockholm 1947. Skulpturen beskriver en romb vertikalt delad, där den vänstra halvan utgörs av en kvinnotorso med breda höfter lutande sitt huvud mot en bred manlig bringa, vilken utgör rombens andra halva.
Kvinnan håller sin högra arm om mannen och handen vilar på hans högra axel. Den manliga figuren har svarat med att lägga sitt huvud mot kvinnans. Mannens vänsterarm försvinner bakom kvinnans kraftiga höftparti. En klassisk pose, och en mycket naturalistiskt framställning av ett ungt förälskat par. Detaljerna är utlämnade och skulpturen har mycket hög frontalitet, blocklik, sluten och taktil.
Med den lilla skulpturen visar Arne Jones den dubbla principen kvinnligt kontra manligt. En dualism som återkommer i hans skulpturer.
Anlägger man ett genusperspektiv på tolkningen visar den ett idealt patriarkalt förhållande där kvinnans breda höfter bär fertilitetens signum, och mannens breda bringa försörjarens. Arne Jones beskriver i Kreativ dagbok, att den lilla skulpturen intar en central plats i hans konstnärskap.
Jones är i början av sin karriär figurativ och tydligt påverkad av Rodins sätt att behandla ytan och Maillols intimitet och något voluminösa framställning. Den blocklika framställningen kom genom reduktion av massan att skalas ned med tiden för att bli alltmer stiliserad.
Kvinna med viadukter. Skulpturen bär på övergångsformen mellan det naturalistiska och det abstrakta. Yttre upplevelse och inre känsla. Från representation mot substitution.
Skulpturen är sluten i sin egen form men tydligt associativ till ett naturalistisk, organiskt formspråk och starkt stiliserad. Ytbehandlingen ger den lilla skulpturen taktila egenskaper och en känsla av hantverk.
Man kan ana intresset för rumsformerna i det genombrutna ytplanet. Den futuristiska och dubbeltydiga titeln talar om att vi rör oss i riktning mot arkitektur och konstruktion. Att det också handlar om att slå broar mellan en andlig och en materiell värld i Jones konst ger oss Mårten Castenfors en fingervisning om i Moderna museets utställnings katalog 1993; Lars Ahlin och Arne Jones var bästa vänner och förenades i idén om en socialism med kristna förtecken – anden fick inte försummas, den skulle tvärt om stärkas av en socialt förankrad dikt och konst.
Ahlins och Jones ungdomliga glöd, en glöd som kom att prägla dem under resten av livet, tändes i ett 30-tal märkt av arbetslöshet, fattigdom och beredskapsarbeten.
Att titlarna på verken har stor betydelse kan förstå utifrån Jones stora intresse för det språkliga. Något som är väl exemplifierat i Castenfors katalogtext.
Den andliga hållningen blir aldrig direkt uttalad, utan bärs fram som en syntes av hans formspråk och den mänskliga relationen i verken.
Genom formkontrasten i anfang, ansvällningar, hårstreck och staplar, genom rumsbildningar och genombrutna ytplan, bildas ett slutet linjespel, och det gotiska tecknets brutna arkad, transformerat till medeltidens djupa religiösa livsåskådning.
Medeltidens grafiska formspråk och Jones abstrakta ideal konvergerar i hans skulpturer under 50-talet.
Mårten Castenfors skriver i Moderna museets utställningskatalog 1993;
Han lämnade som förste svensk den klassiska traditionens massa och tyngd för att i stället betona tomrummets möjligheter.