Redan som ung konstnär i Stockholm var Arne Jones konst gåtfull för de flesta. Hans offentliga skulpturer möttes av protester och skandaler. Men med över sjuttio offentliga skulpturer från Malmö till Luleå är Arne Jones en av Sveriges största konstnärer.

I den här boken vill jag berätta om och ge en inblick i Arne Jones liv och arbete. Visa på alla de teman han använde som ledstjärna i sitt konstnärskap. Hans sätt att tänka. Vilka drivkrafter han hade.

Texten bygger delvis på samtal mellan Arne Jones dotter Ditte Jones-Lundgren och Christer Lundgren

Konstbiennalen i Venedig var säkert en oerhört svår tid för honom. Han hade hastigt tvingats att lämna Biennalen, Venedig och sin dröm att kunna verka på en internationell marknad. Han ville verka i ett öppnare klimat. Istället blev resultatet att paviljongen stängdes och att man lät täcka över skulpturerna med svart plast.

Det blev tidningsrubriker, medverkan i diskussioner på TV. Han kände sig tvingad att gå ut i svaromål i tidningar.

Han kom tillbaka till Sverige utan ha en aning om framtiden. Året var 1968, med studentrevolter och uppror. Han hade satsat allt han ägde och hade på just den här utställningen. Både materiellt och konstnärligt. Under den här perioden skapade han ett flertal skulpturer som nu efteråt kanske är bland hans mest kända och uppskattade verk.

Efter många år av framgångar kantades åren efter -68 av motgångar och svårigheter, både på ett personligt och konstnärligt plan. Han skiljde sig, umgänget med vänner och kolleger avstannade, han hade problem med hälsan. Även om hans professur vid Konstakademin och flera utmärkelser samt utställningar i Tyskland, Japan och Polen hade varit välgörande så finns ändå känslan att det var en svår tid för Arne.

”Under åren som följde hade pappa inte stort umgänge, samtalen med vänner tystnade mer och mer. Samtidigt började hälsan svika honom och de sista åren var han rätt dålig. Jag tror att han kände sig mycket ensam de sista åren. Det var så sorgligt. Flera av vännerna försökte hålla kontakt med honom, men viljan fanns inte längre”.

Efter Arne Jones bortgång 1976 förblev hans kvarlåtenskap kvar i familjens ägo och har senare förvaltats av dottern Ditte. År 2016 donerade hon stora delar av samlingen för att göra den tillgänglig för forskning.

Det fanns många spännande kulturpersoner i Stockholm på 40-talet.

1947 hade konkretisterna sin uppmärksammade utställning på Färg och Form i Stockholm. Den utställningen räknas som deras genombrott. De kom snart att tilldelas en rad betydande monumentala uppgifter runt om i Sverige.

Så tidningarna skrev om dem: känd konstnär, kontroversiell konstpersonlighet, känd för sitt inflytande på modern konst o.s.v.

”Jag frågar mig ibland varför jag gör detta.”

Arne Jones var en mycket skicklig tecknare.

En mängd teckningar och skisser finns samlade på Västernorrlands museum. Redan på folkhögskolan i Medelpad hade Arne lärt känna Lars Ahlin, som kom att bli hans följeslagare och livslånge vän. En vänskap som många gånger hjälpte honom igenom motgångar och de mörka känslorna. Kärleken till och respekten för konst och litteratur förde dem samman. Med Lars Ahlin lärde han sig grunder i teologiska och filosofiska tankevärldar. Skolans rektor David Palm och Ahlins inflytande ledde honom att påbörja sina konststudier i Stockholm.   

Man kan tänka sig att Stockholm kring krigsslutet var öppensinnat inför framtiden. Kanhända, men de nya konstströmningarna hade ännu inte etablerats och det konstnärerna gjorde togs inte alltid väl emot.

”Det som har form har vilja. Styrkan är en av egenskaperna. Styrkan har en viss gräns. Gränsen är där den syns. Där den inte syns är den svaghet. Formen blir det som syns.   

Form är skillnaden mellan känsla och dess konkretisering. Form är sättet att manifestera – inför andra – en känsla. Form är vägen från en känsla till dess manifestation.”

Arne Jones konstnärliga karriär var från första början starkt orienterad mot modernismen och nya vägar för konsten. Han diskuterade konst med sin publik och sina kritiker. Vid mitten av 1900-talet förekom ständiga strider mellan inriktningar i konsten.

Det är känt att flera av Arne Jones offentliga verk åstadkom bråk mellan den traditionella konstens företrädare och nydanarna. Ett av de större bråken uppstod när hans första offentliga skulptur sattes upp i Lund år 1953. Ett monument till Carl Fredrik Hills minne.

Det rådde skarpa motsättningar mellan dem som var för respektive emot Arne Jones verk. Det var högljudda protester. Demonstrationer för och emot. Det dröjde två år innan skulpturen invigdes. Arne Jones konst blev kontroversiell. Att en skulptur inte är föreställande upprör ingen idag, men då var det chockerande. På bara några år trädde Arne Jones in i en helt ny värld. ”Egentligen skall det inte föreställa någonting alls. Det skall vara en vision. Jag vill också betona att det skall vara inte enbart ett monument utan också ett konstverk i och för sig.”

Arne Jones var inte bara en nydanare – han hade också en bakgrund som utbildad klassisk skulptör. Han var därmed den förste som mäklade fred mellan den klassiska formvärlden och den abstrakta. De olika företrädarna ansågs vid denna tid vara dödsfiender. Arne visade att samtidens konst var i en stark utveckling, ett sätt att tänja på formen till det yttersta. Detta ser man tydligt i de många porträtt som han skapade och då främst i porträtten av sina konst- och författarvänner.

”Konst är också att förstå konstnärens avsikt”

Arnes ateljé i Norrviken låg på en timmes avstånd från centrala Stockholm.

”Han levde i nuet och i framtiden. Han ville inte tala så mycket om det förflutna. Han gjorde alltid något nytt: arbetade, undervisade. Han var alltid positiv och företagsam. Han höll nog både goda och dåliga minnen för sig själv för att inte kasta någon mörk skugga över våra liv. Pappa gjorde alltid nya uppfinningar. Det var hans sätt att leva. Han ville förbättra och modernisera, göra saker mer praktiska , intressanta och vackrare” – berättar dottern Ditte i vårt samtal.

”Vi skapar alltid modern konst och framtidens konst måste också lämna plats åt den.”

När man  som Arne Jones introducerar något nytt och oprövat är det särskilt viktigt att såväl publik som kritiker hinner bli förtrogna med det nya. Det krävs förtrogenhet, det krävs tid och insikt. Först då blir det möjligt att ta till sig det nya.

”Det är farligt för en konstnär att uppfylla andras förväntningar.”

Arne Jones var färdig med dåtidens formspråk. Han kände att han ville säga mer, utforska nya vägar. Och det går inte med gammal teknik. Han brydde sig inte om hur det  togs emot av publiken utan gick målmedvetet sin egen väg, låta skulpturen bryta sig loss från den tunga massan. Han lämnade den klassiska begreppsvärlden för att utforska tomrummet, tyngdlösheten och rumsligheten i sina skulpturer.

Arne var systematiskt lagd och både konstnär och yrkesman med all den mentala komplexitet det innebar. Han ville skapa ett system. Ett system av teman som kunde länkas samman.

”En modig konstnär följer till fullo sina böjelser och endast den som följer sina böjelser är modig och endast den som är modig är konstnär. ”

Arnes nya konstnärliga uttryck kan upplevas som banbrytande. Men väl förtrogen med det så ter det sig ändå inte som främmande. Den är bara mer uttrycksfull, både mer sammansatt och mer koncis.  Det rör sig stegvis från äldres formspråk till ett eget.

Arne Jones konst är komplex, inte komplicerad – men komplex. Sammansatt men därför inte svår. Antingen älskar man komplexiteten eller gör man det inte.

Man kan inte förvänta sig att alla skall finna Arne Jones konst attraktiv eller tillgänglig om de saknar nyfikenhet och förståelse och inte heller uppskattar komplexitet. Det stänger dörren per automatik. Det handlar inte bara om konstnärlig stil, utan också om mental attityd och föreställningsförmåga.

”Varför skall just konst – av allt i världen – vara begriplig?” A Jones

Var det visionen eller temat som bestämde formen i skulpturen Spiral åtbörd  i Norrköping ? Det dominerande temat ligger i titeln men här finns också temat balans. När båda blir synliga ser man hur tre delar av skulpturen samverkar för att förstärka rörelsen uppåt.

Det finns en huvudform, en dominant och en subdominant.

Vi ser stommen, den orörliga delen av skulpturen, sedan snurrar spiralen som ger balans i obalansen. Stommen inleder rörelsen, dess böjning är som en hemlig polis som kontrollerar att den snurrande spiralen fortsätter rörelsen, dels roterar, dels rör sig uppåt. Den harmoniska progressionen får formerna att samspelar med varandra, skapar en uppåtriktad vision, en åtbörd.                     

Allt stadigt förankrat i en vattenspegel som bryts av vattenkaskader från munstycken som i sin tur utgör kraften att skapa rörelsen.

Spiral åtbörd möttes vid sin tillkomst i staden av stora protester, men är idag en älskad skulptur och ett varumärke för staden Norrköping.

Så kan det gå.

Arne Jones skapade ett eget formspråk för att omfatta också tomrummet. Tomrum är också form. Omfamnar tomrummet, luften, volymen och blir en del av helheten.

Visst är det så, att den som gör en resa för att kunna berätta en historia, den tar bestämt inte den rakaste vägen. Så är det med kreativa processer.

Sitt personliga uttryck som Arne hade, värnade han om. Men han uppmuntrade alltid  unga konstnärer som intresserade sig för hans formspråk och ville fortsätta i hans spår att utveckla egna uttryck. Därför omnämns han av sina elever på Konstakademin med respekt och beundran.

Men allra främst måste man så här i efterhand framhålla hans hållning där han konsekvent vägrade att kompromissa, anpassa sig och köpslå med sitt konstnärskap.

Inte heller fogade han sig när omvärlden, exempelvis i form av recensenter eller allmänheten hade synpunkter. För det han gjorde eller ville göra, det var allt som betydde nånting.

Konsekvensen av en sådan inställning är förstås att man blir betraktad som svår och krånglig och rentav grinig och envis; det senare epitetet har ju tillskrivits Jones med rätt så avsevärd frekvens. Ibland även ackompanjerats av det hemska ”bitter”, något han i sanning inte var. Det vittnar snarare om en integritet som jag inte kan låta bli att högakta och önska att det fanns mer av i världen.

Hans förmåga att medelst knivskarp precision skapa konstverk som formade sin samtid är värd all uppmärksamhet.

Arne Jones var en modernitetens fyrbåk. Han deltog i sin tid, den moderna tiden. Knappast någon i vår tid med anknytning till modern konst, kan sakna förståelse för hans verk.

”Min pappa kommunicerade alltid, i varje verk och varje titel anger han sin vision” – avslutar Ditte vårt samtal om Arne.

Christer Lundgren