Hans Eklund

Hans Eklund 

Hans Eklund

Mer än de flesta skulpturer har Arne Jones’ utsträckning. De har alltid hävt sig ur sitt underlag: jorden, marken, golvet och postamentet, varav det senare inte gjorts som en stödjande plint, utan som en bildkontrast nästan löst från själva formen. De har hävt sig som mänskliga organismer avskalade på allt utom sina bärande konstruktiva element, en gång identiska med den som ingår i ett gotiskt rumsförhållande med namnet katedral, ett diagram av spänstigt bärande lemmar inbegripet i ett motställt människopar. De har rest sig som bautastenar och sökt det svävande i en danserskas centrifugala piruetter. Sammansatta abstraktioner har med allt ivrigare åtbörder sökt sig uppåt, ett försök till en markerad och mångsidig frigörelse från tyngdlagen. Dessa gester har inte varit obundna, utan byggda som av en arkitekt eller av en frigjord orsakslag: liksom ett stort knippe flacka orgelpipor lösgjorda av en sprängton i en stigning och ett fall, åter fast sammanhållna av ett nytt ackord.

(sid 44 i MM’s katalog 1993)